Vuxna Barn är inte "påtända"
En pojkvän till ett annat vuxet barn beskrev detta för mig, hur vuxna barn, "stänger av."
Jag blev så träffad av beskrivningen. Jag stänger också av vid konflikter eller andra känslosamma situationer.
Jag hör inte, jag vänder mina tankar innåt, jag pratar inte... jag stänger av!
Om jag bråkar med min pojkvän löser jag inte problemet med honom utan jag galskriker och försvarar mig som om det vore på liv eller död. Jag springer och låser in mig på toaletten (precis så som jag sett mamma göra när jag var liten). Sen sitter jag där inne och gråter och grubblar. Tankarna far runt om hur värdelös jag är, hur min pojkvän inte älskar mig etc...
Sen när jag inte har några tårar kvar, då kommer jag ut. Jag säger ingenting. Fortsätter inte disskussionen...jag är fortfarande avstängd.
Jag går och lägger mig...och när jag vaknar är jag klar med det hela. Vill inte prata, utan nu ska "allt vara normalt och som vanligt igen."
Personen som beskrev det här för mig berättade hur han tänkte "Hur fan kan hon och bara sova nu mitt i allt det här?"
Det är då kommentarer som "Vi löser aldrig något" och "Vi kommer aldrig vidare" kommer ur min pojkväns mun.
Frågan är bara hur jag ska lära mig att vara "påtänd."
Jag blev så träffad av beskrivningen. Jag stänger också av vid konflikter eller andra känslosamma situationer.
Jag hör inte, jag vänder mina tankar innåt, jag pratar inte... jag stänger av!
Om jag bråkar med min pojkvän löser jag inte problemet med honom utan jag galskriker och försvarar mig som om det vore på liv eller död. Jag springer och låser in mig på toaletten (precis så som jag sett mamma göra när jag var liten). Sen sitter jag där inne och gråter och grubblar. Tankarna far runt om hur värdelös jag är, hur min pojkvän inte älskar mig etc...
Sen när jag inte har några tårar kvar, då kommer jag ut. Jag säger ingenting. Fortsätter inte disskussionen...jag är fortfarande avstängd.
Jag går och lägger mig...och när jag vaknar är jag klar med det hela. Vill inte prata, utan nu ska "allt vara normalt och som vanligt igen."
Personen som beskrev det här för mig berättade hur han tänkte "Hur fan kan hon och bara sova nu mitt i allt det här?"
Det är då kommentarer som "Vi löser aldrig något" och "Vi kommer aldrig vidare" kommer ur min pojkväns mun.
Frågan är bara hur jag ska lära mig att vara "påtänd."
skrivet av vuxetbarn 11/21/2006 05:07:00 em
18 kommentarer
18 Comments:
Hmm...kanske försöka tvärnita innan du hinner låsa toadörren & tänka?
Eller lås in dig & böla klart..sen försöka tänka, dra på dig solglasögonen & stirra på tårna medans du försöker berätta hur du blev sårad, att du kanske överreagerat & att jaha...det va ju lite dumt men nu försöker vi IGEN utan att anklaga/försvara?!Eller fegfisen: skriv ett brev & säg allt där?!
Inte det lättaste kanske, men övning ger färdighet ;)
*S* Var lite utav en dramaqueen när jag va yngre, men lärt mig att dra mig själv i håret & tänka... någonstans måste man ju börja & nu är du ju medveten om din hangup.
Roligt att se/läsa..."barn gör inte som man säger, de gör som man själv gör" symptomet så klart, din mor låste in sig & pallade inte ta tjaffs och...du gör precis lika dant ;) då har du väl äran att bryta den kedjan då :D
Så skönt att läsa både dina tankar om konflikter och kommentaren från redangel.
Jag är likadan, fast istället för att skrika och sedan låsa in mig i badrummet så pratar jag sönder den andre. Jag känner mig så trängd att jag tar makten genom att helt enkelt tjata ut den jag diskuterar med. Vi diskuterar inte, utan det är som en mur som jag sätter upp tills den andre ger sig. Sedan sover jag på det och när jag vaknar upp så ska allt vara normalt igen. Efter att jag har sovit kan jag tom erkänna att jag tänkt fel, fast jag gör det genom att i förbigående klämma fram ett "jamen du hade rätt när du sa det där, men det sa jag väl på en gång att du hade rätt!" Alltså ett erkännande utan att erkänna.
Skönt nog märker jag att jag inte är likadan på jobbet. På jobbet klarar jag av att diskutera på ett bra sätt. Och jag blir bättre och bättre tack vare mina kollegor. Många av dem är 55+ och de tycker det är jätteviktigt att alla får prata till punkt och att inte köra över någon. Genom att umgås med dem, har jag dels märkt att folk faktiskt lyssnar på mig, dels har jag lärt mig av att se hur de gör. Det är helande att jobba med dem.
Redangels kommentar är också skön eftersom den är så sann. Visst, man har sina sjuka rutiner som bottnar i en massa ångestfyllda situationer från barndomen, men det enda man kan ändra på är här och nu. Här och nu klarar jag av att hålla tyst och lyssna, för att sedan i lugn ton berätta hur jag känner. För det är ju faktiskt bara jobbigt att bete sig som man alltid gör, dels mår jag dåligt över att ständigt upprepa ett destruktivt beteende, dels fungerar det inte - jag får inte ut det jag vill av det. Varför hålla fast vid något som inte funkar?
Vet precis hur det är. Jag låser mig totalt i stressiga situationer, vare sig det är på jobbet eller i min relation. Antingen det, eller så får jag spader och slutar inte skrika på flera timmar. Och ÄNDÅ så hör jag den där lilla rösten som säger; "Vet du, om du bara ber om ursäkt nu/slutar fåna dig nu, så kommer det här bli MYCKET bättre..."
Men jag måste ju vara uppkäftig mot den rösten med :/
Du är inte ensam. Jag är bara glad att jag själv har fått en förklaring på mitt beteende. Kan bara bli bättre nu. :)
Hang in there!
Ett tips är att försöka bryta det lilla mönstret innan själva konflikten blossar upp. Försöka hitta triggern till själva gömma sig osv.
Hej, ännu ett väldigt intressant inlägg från dig...tack!
Jag gör precis samma sak. Skriker, kastar saker och låser in mig...när jag inte är arg vet jag hur det låter men när jag är där i situationen där allt är eld så har jag ingen kontroll över mig själv. Jag har redan innan diskutionen lagt all skuld på mig själv. Det är jag som gör fel så jag undviker diskutionerna. För vem vill diskutera något där man har all skuld?
Jag tycker inte riktigt att det är att man överdriver. Visst...man kanske förstorar bråket men känslorna man får är ju inte överdrivna. Det är den här känslan att inte duga till och inte vara älskvärd som kommer som en explosion inom en. Jag har ofta blivit anklagad som en "drama queen". Vad folk inte förstår är att det är inte som jag förstorar min känslor just då. Det är alla känslor som är nertryckta som kommer vid ett tillfälle.
Min mamma var aggressiv när vi bråkade och vid många tillfälle har hon hotat mig om att hon ska döda mig eller "slå mig gul och blå". Det är också en av anledningarna till att jag är aggressiv idag. Jag har därför gett upp hoppet om att jag ska kunna ha ett normalt förhållande.
Än en gång tack för alla dessa inlägg! Jag såg att du ville hjälpa andra människor och alla dessa utsatta barn. Om du bara hade en aning om hur många du hjälper nu genom denna bloggen!
Kram kram!!!
Lilla knepet...jag hade oxå en väldigt sträng mor & ibland hysteriskt aggro, men...finns väl ingen anledning att du ska fortsätta på samma spår, när du är medveten hur du kände dig som drabbades av vreden?!
Varför bli en dålig kopia när man kan bli ett bättre orginal? Och dramaqueen...ja, om man inser att all kritik/tjaffs inte har med ens ursprung/gamalt tjaffs att göra och lär sig fräsa till då & då, så kommer man aldrig känna sig så "utsatt" eller kanske osäker att man måste kämpa för att göra sig hörd!
Det hjälper inte att vara aggresiv, eller hur. Den enda som drabbas mest är en själv då i slutändan ;)men visst fan ska man göra sin röst hörd om ngt är galet, men det finns fler sätt att argumentera än att vrålskrika & hoppa jämfota :D
Redangel...det handlar ju inte om att jag vill ha ett aggressivt beteende. Det finns det nog inte någon som vill ha. Det handlar om att det är ett väldigt långt steg från att inse hur ens barndom skadade en och gav en dåliga vanor till att ändra dessa vanor. Hade det varit så enkelt så tror jag denna värld varit väldigt mycket bättre.
Jag är ansvarig helt själv för mina handlingar men genom att diskutera med andra Vuxna Barn så kan jag förstå vart det kommer ifrån. Det handlar inte om att vi inte vill ta ansvar eller att vi inte är villiga att förändra. Det handlar om att förstå bakgruden till våra problem för att sen kunna ändra på dom. Och vi Vuxna Barn måste också bli bättre på att då och då ge oss själva en klapp på axlen för att vi i alla fall försöker.
Lilla knepet...egentligen är steget inte längre än vad man gör det till & jag kommer från samma bakgrund om det är det du syftar på när du säger vuxna barn.
Det handlar om styrka snarare...och det väljer man, man måste bli förbannad & sätta ned foten, bestämma sig.
Och visst behöver man en klapp, men man behöver ta steget att bryta den onda cirkeln...den enda som kan ta det steget är en själv med eller utan klappar, eller hur!
Men...är man verkligen så beroende av andras styrka så kommer man inte hitta sin egen. Det är lite som missbrukarens egen fälla, det är han själv som väljer att bryta missbruket, inte någon annan...det är så jag menar det hela om du förstår!
Man måste hitta sin punkt, sin trigger, sitt val & stå fast vid det...annars är man ju kvar i samma beteende, det heter ju medberoende och kan yttra sig på olika sätt hos alla eftersom alla har olika upplevelse & grad av alkoholism/narkotikamissbruk som man upplevt!
Men jag påstår inte för den skull att det är lätt *S*...men det går!
Hej Vuxet Barn, har precis hittat din sida och skall läsa ikapp. Själv är jag 36 år och har bara för några veckor sedan "kommit på" att min barndom med en alkoholiserad far har gett mig en snedvriden verklighetsuppfattning. Jag har alltid trott att jag lämnat barndomen bakom mig och sökt olika anledningar till varför jag har svårt med vissa saker här i livet. Jag råkade se en "checklista" för vuxna barn till alkoholister och det vara bara att bocka av punkterna. Det är på ett sätt lugnande men samtidigt skrämmande att se sitt liv och personlighet sammanfattad på det viset. Oj, nu blev det här ett långt "första-inlägg", jag kommer tillbaka :)
*L* Måste bara säga till Stefan att...visst är det sjukt hur mkt det påverkat en, fast man kanske inte trott det va möjligt!
hej alla - tack för inläggen! Jo, jag tänker faktiskt i stunden "ja ha då var vi här igen, nu kommer de här känslorna igen, och så känslan att springa in på toaletten".
så jag är medveten idag. Men det är sååååå svårt att bryta...precis som någon skrev...precis som det är för alkoholisten att bryta sitt beteende.
men självklart försöker jag mer och mer för varje gång det händer (händer faktiskt inte så ofta att vi bråkar).
Det svåraste är nog att INTE försvara mig. med andra ord, det känns som att om jag säger "jag överreagerade" så har jag typ förlorat...ja jag vet hur det låter...
men om jag förlorar, säger min hjärna att det är jag som är dålig, jag som är knäpp i huvudet, jag som inte är älskvärd.
eller om jag skulle blotta mitt inre och våga säga att jag är ett vuxet barn som har problem med det här, då skulle skammen bli så otroligt stor... men och...vad skulle hända? jag skulle inte dö...jag skulle känna skam...men vad? vad är det som är så skrämande med det?
stefan - hej och välkommen! jag kommer också ihåg första gången jag läste de gemensamma dragen hos vuxna barn...på ett sätt känns det som man hittat hem...men samtidigt inser man vilket arbete man har framför sig för att bryta mönstret.
Hej! jag hittade din blogg bara för några dagar sedan och har läst och läst och läst...Har nyss kommit i kontakt med begreppet medberoende också. jag känner igen mig så otroligt mycket i känslorna du beskriver, hur du reagerar på saker och ting. och det känns skönt,men det gör ont också, för då kan jag inte skjuta det ifrån mig.Skillnaden mellan mig och andra som har skrivit här är att jag inte är uppväxt med missbrukande föräldrar. men med en pappa som beter sig väldigt psykiskt "konstigt"- har tillbringat min barndom och mitt liv med att försöka komma undan hans vredesutbrott och dölja dem och vår "onormala" familj för andra.och naturligtvis har vi i princip aldrig talat om det, låtsas inte om det. vi är fullt upptagna med att låtsas vara normala. frågan är, vad gör man nu? jag vet inte vad jag ska hålla fast mig i, inte hur jag ska börja lösa upp knutarna..
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Jag är sambo med M som är ett vuxet barn. Just nu är hans far på behandlingshem. M har ett strutsbeteende, om han inte låssas om det så finns det inte. Det är en överlevnadsstrategi för barn, och det är bra för BARN, men som vuxen när intellektet fungerar på ett anat sätt funkar det inte, men jag har lärt mig att föra samtal med M. Jag frågar inte hur han känner utan hur han tänker. Att känna är så laddat, att tänka är inte laddat på sama sätt.
Det funkar fantastiskt bra mellan oss men det är svårare än folk kan föreställa sig att komma in i en "familj" där alkoholism pågår eller har förekommit. Jag är ju inte van, jag har inga strategier, jag blir arg och jag blir trött.
Hej vuxet barn, stefan och alla ni andra som kommenterat!
Har precis som Stefan precis insett att jag är ett vuxet barn! Vet inte var jag ska börja, men känner mig för tillfället mest tacksam för denna blog som fick mig att i alla fall delvis inse VARFÖR jag beter mig som jag gör.
Tack, tack, tack!
Någon som kan tipsa om var jag hittar checklistan?
Med ny insikt
Jag föreslår att du använder dig av uttrycket "Närvarande" istället för påtänd, för det är väl ändå vad det handlar om!?
Vad gäller ditt problem så tror jag att du redan nu kommit en bit på väg då du trots allt är medveten om ditt beteende, för det är ju först då som det går att ändra på.
:o)
läskit så mkt jag känner igen mej i de här...
Skicka en kommentar
<< Home