Vuxet Barn Till En Alkoholist

JAG ÄR ETT VUXET BARN
SOM VÄXT UPP MED EN
ALKOHOLISERAD PAPPA.

Jag har först nu börjat inse vilka konsekvenser detta fått på mig som person, mitt liv och mitt förhållande med min sambo. Jag hoppas att genom denna blogg få skriva av mig de tankar, känslor, och frågor som jag har. Kanske även få lite feedback från andra vuxna barn som vuxit upp med alkoholiserade föräldrar eller på annat sätt dysfunktionell familj.   
 


     "This too shall pass"

                                                                                                                                                             

måndag, februari 12, 2007

Medberoende på Avstånd?

De säger ju att det är lika omöjligt att hjälpa en medberoende som en alkoholist. Att man bara bränner ut om man försöker. Jag har inte ansett mig vara medberoende eftersom jag inte har någon kontakt med min pappa.

En kompis till mig lyssnade när jag klagade "Jag är rädd att min pappa dör, utan att jag försökt hjälpa honom ORDENTLIGT".

Hon sa jag skulle bränna ut. Att det inte fanns något jag kunde göra. Att jag inte kan få honom att sluta dricka.

Sen ringde hon mig morgonen efter och bad om ursäkt. "Jag vet ju inte vad jag skulle göra om det gällde min pappa". "Vem är jag att säga att du inte ska försöka". Så gav hon mig ett nummer till en framstående läkare inom alkoholism som hon kände.

Men jag har fortfarande inte ringt. Är rädd för att dra igång karusellen på något sätt. Känner att jag inte orkar just nu etc...

Eller är det bara så att jag är en Medberoende på avstånd...att ingen kan hjälpa mig heller?

19 Comments:

Blogger Isprinsessan skrev...

Har smugit in då och då och läst hos dig. Är precis som du ett vuxet barn.

Medberoende eller inte? På nåt sätt så födds man ju som medberoende när en eller flera föräldrar är alkoholister. Det man växer upp med är det som är normalt, ens verklighet.

Ingen människa kan ändra på en annan människa, det är ett beslut man bara kan ta själv. Det betyder inte att man inte kan få hjälp. Att ha vänner som lyssnar, förstår, stöttar och tro på en, profesionella hjälpare, ja allt vad man kan behöva för att nå dit man själv beslutat.

Blev det helt obegripligt?

2/12/2007 8:47 em  
Anonymous Anonym skrev...

Isprinsessan Anna har svarat otroligt bra. Fick mig att tänka till lite.

Jag tror eller rättare sagt jag vet att du kan hjälpa dig själv. Det är inte lätt, men jag är övertygad om att du har kraften inom dig. Ta hand om dig!

2/13/2007 8:59 fm  
Blogger Soledude skrev...

Var glad för att du åtminstone har viljan att hjälpa. :o)
Som nykter alkoholist kan jag skriva under på att ingen kan få någon annan nykter eller på annat sätt befria någon från dennes "drog". Men, just att veta att man har medmänniskor i sitt liv som bryr sig och som förhoppningsvis, (för så negativt tänkte iaf jag innan jag slutade), finns där för en även det skulle blåsa snålt, DET är bränslet som fick mig att orka ta steget fullt ut och göra ett ärligt försök.
Hoppas du får ut nåt av det, för jag har svårt att vara kortfattad! :o)

2/14/2007 1:47 fm  
Anonymous Anonym skrev...

VANLIGA TANKAR VID MEDBEROENDE
Jag är ansvarig för att andra skall må bra.
Det är inte OK att visa ilska öppet.
Andra människor är ofta opålitliga.
Jag måste fatta det rätta beslutet.
Förnuftiga människor bör inte vara arga.
Kärlek innebär nästan alltid smärta.
För att uppleva kärlek måste man offra något.
Oro är en stor del av livet.
Att förneka något är att förneka någon.
Jag känner mig ofta utan energi.
Jag känner ett stort ansvar för att ingen gör något fel.
Att ha kontroll gör livet säkrare.
Jag känner stor rädsla och obehag för att förlora kontrollen.
Det är lättare att tro att svårigheter skall inträffa än att tro på en bra framtid.
Jag tvivlar ofta ifall jag duger.
Andra behöver mig.
Jag känner ofta osäkerhet ifall allt verkligen blir rätt.
Det är lättare att ge än ta.
Fast jag gör mitt bästa så får jag ingen uppskattning.
Jag måste, borde......................
Jag har svårt att släppa kontrollen och lita på andra.
Jag känner ibland starkt att livet är hopplöst.

2/16/2007 6:05 em  
Anonymous Anonym skrev...

Medberoende är du så länge du låter hans missbruk påverka ditt liv.
Jag säger "låter", för det handlar om att du måste göra mer än bara bryta kontakten med honom fysiskt - du måste göra det mentalt.
Komma till en punkt där du vägrar vara ett offer för hans leverne.
När du tar kontrollen över ditt liv - sätter dig själv i första rummet.
Och det är skitjobbigt, för skuldkänslorna är där och nafsar dig i nacken samtidigt som du kommer att undra om det är "rätt" att göra så mot sin förälder.

Det är det.
DU är viktig och du har rätt till ett gott liv.
Och du har INTE ansvar för honom, bara för dig själv.

2/19/2007 9:49 fm  
Blogger Soledude skrev...

Sandra plockar fram en viktig aspekt i det hela. Jag har själv varit tvungen att enligt regeln "det viktigaste först" välja bort människor som påverkat mig och min hälsa negativt.
Det gör ont, men alternativet kan vara en livslång smärta.

:o)

2/21/2007 12:08 fm  
Anonymous Anonym skrev...

Vet hur du känner dig...är ofta kluven vad gäller min far! Skuldkänslorna som biter sig fast så hårt, det går liksom inte att släppa taget! Hur gör man? Man VET hur man ska tänka, vad man ska göra, att man har sitt EGET liv att ta hand om först. Att man ska sätta sig i första rummet och sedan tänka på någon annan. Men hur ofta man än får höra detta eller tänker det, så fastnar det liksom ändå inte...det är svårt att veta hur det är att leva utan en alkoholiserad förälder! Vad är en "normal" förälder egentligen? För hur man än vänder och vrider på saken så har man bara en far, som man aldrig kan byta ut eller förändra! Försökt acceptera min tillvaro men småstunder dyker liksom upp fastän man inte vill...då man brister i gråt och frustration av hjälplöshet! Då känns livet tomt...Det som lyfter ens vardag är dock sina vänner, tänk om inte dem fanns...

3/05/2007 6:38 em  
Blogger Ankan skrev...

Jag har barn i din situation. Och jag är själv medberoende, eftersom min man är alkoholist. Äntligen efter många år och många försök har jag både med hjärnan och hjärtat förstått att jag måste göra mig fri. Vi har separerat sedan en tid tillbaka. Jag är inte fri än med hjärtat. Det tar tid. Men jag jobbar på att börja leva mitt eget liv. Det kan bli ganska bra.
Jag önskar dig allt gott. Kämpa på!

3/17/2007 9:10 fm  
Blogger Marvin skrev...

Hej folket,

Så skönt och frigörande att läsa, den här bloggen får bli mitt eget lilla AL-Anon på kvällarna.

jag var medberoende, klass 1. Jag har gjort att en medberoende ska göra: gråtit, skrikit, förståt, förklarat, letat flaskor, mätt på flaskor osv i all oändlighet.

Nu är jag medberoende light, har varit skild i 6 år och haft fullt upp med att laga mina barn....

Men visst är jag skadad, när nye maken nån gång öppnar en folköl så spetsas öronen...

Sjukt kanske, men det är jag.

Återkommer...

Kram

Ankan: skriv gärna en rad, jag har varit där du är nu...det blir bättre... Lovar! :D
respons@ninna.se

3/30/2007 7:39 em  
Blogger Helena skrev...

jävlar... jag satt i precis samma tankar och skrev i söndags. Eller snarare, inte huruvida jag kan hjälpa. Men förtjänar man att dö ensam och oförlåten på grund av sin alkoholism? Det är ett dilemma som drar i mig nu, elva år efter att jag senast pratade med honom.

4/05/2007 10:23 em  
Anonymous Anonym skrev...

Hej!

Jag tycker inte om snacket om att man absolut inte ska försöka hjälpa någon för då är man medberoende... I de grupper jag någon gång ibland gått till, typ Al-Anon anses det att man är frisk när man inte längre bryr sig om någon. Så gjorde jag också i början. Nu kan jag tycka det är fel på ett sätt... Min pappa dog, han fick ingen hjälp. Nu är det försent. Nu är han död och kommer aldrig igen! Han hade en chans för några år sedan, sen blev han helt förstörd i hjärnan sista åren. Ta chansen medan den finns. Man ångrar bara det man aldrig gjorde!

6/19/2007 12:11 fm  
Anonymous Anonym skrev...

Det svåra med det hela är att faktist försöka förstå att man själv lider av någon annans missbruk. Jag är en Medberoende och jag har varit det i princip sålänge jag levt. Jag är också 1sta klass, jag har gjort allt från att räkna ölburkar till att hjälpa till att bära in min alkoholiserade mamma i bilen så hon kunde skickas till Akuten. Det är inte lätt, verkligen inte, Men sålänge man försöker "hjälpa" sin förälder, vilket är det första man gör rent "instinktivt", så kommer man förbli lidande. Det går emot alla naturens lagar att "separera" sigsjälv från någon man älskar, men om man inte gör det så kommer man att ta stryk, mer än man kan hantera. Jag önskar dig all lycka och komihåg, du är inte ensam om din situation.

Hoppas mitt skrivande har hjälpt dig

7/25/2007 1:18 fm  
Anonymous Anonym skrev...

Åh så det skär i mig när jag läser det här - precis så känner jag också. Tänk om det finns något jag skulle kunna göra. Kanske inte nödvändigtvis för att rädda min pappa, men väl för att få en relation till honom - relationen vi aldrig kunde bygga upp när jag var liten.

12/25/2007 11:39 em  
Blogger malinaa skrev...

Hej...

Jag sitter och letar runt efter medberoende människor då jag själv är en.. fast till skillnad från dig så är jag medberoende/partner till en dysberoende, dvs sexmissbrukare.. det är tungt.. jag försöker bryta mig loss från mitt medberoende, men jag vet inte hur jag ska göra.. är så rädd att han ska "falla" tillbaka.. ja, han har precis(i tisdags) börjat på en "behandling för dysberoende.. han säger att han inget gör.. men, vad vet jag ?

Alla som är medberoende har minst en sak gemensamt.. dock så är den största gemenskapen att svälja lögner.. massa lögner.. alltid och vem säger att han inte ljuger denna gång =( ?

Det enda du kan göra är att bli fri från ditt medberoende, ingen säger att du måste byta kontakten till den beroende HELT.. för alltid(om ni nu hade någon kontakt alls ?)

Dina skuldkänslor kan inte ligga hos din far.. det är HAN som är vuxen.. inte du.. du är fortfarande HANS barn.... !! Glöm aldrig det !

Hoppas du lyckas en dag =)

3/15/2008 4:39 em  
Anonymous Anonym skrev...

Som ett vuxet barn så önskar jag att farsan dog när jag var 10 och inte 22 så kanske jag hade sluppit skiten. Allt var en mardröm och jag kommer förmodligen dö förtidigt precis som honom, av all stress och psykisk ohälsa det vållat mig i livet. Alla år av våld, psykisk press och maktlöshet. Jag spenderade hela tonåren med att vara hemma å skydda mina yngre bröder.

Det är inte mitt ansvar att "hjälpa" de som förgör mig. Usch! Vad upprörd jag blev.:P

Jag hade mycket skuldkänslor när jag var yngre eller under tiden de pågick. Men idag 10 år efter hans död så finns det bara ilska kvar. Jag tänkter inte ursäkta hans betende med olika epitet. Det var jag och min famlij som fick betala priset.

5/02/2008 1:15 fm  
Anonymous Anonym skrev...

Hej!
Jag sökte på medberoende på google och hittade din blogg. Jag är också medberoende då min far är alkoholist, och vuxen, ja, nästan. Jag är 18 år. Men jag vill iaf. säga att det du skriver här har jag känt under alla år. Att jag velat göra nåt, men inte vågat, kunnat osv. En dag efter att han söp till ordentligt och nästan brände ner huset bestämde jag mig. Jag ringde upp hans personalchef, farmor, hans flickvän, syster och min syster. Alla var överrens om att något måste göras. Det planerades att köra honom till ett behandlingshem, men kommunen hade ett avtal med ett behandlingsställe som han fick komma in på. Detta var 2 år sen. Om han är en nykter alkoholist idag vet jag inte. Men han klarade precis hans största prov. Att vara ute på havet en dag utan att dricka. Så kanske att förhoppningarna kan komma tillbaka. Så jag vet hur du känner. Men våga ta chansen. Annars tror jag att du kanske ångrar dig. Jag har aldrig ångrat en dag att jag gjorde det jag gjorde, trots att jag inte fått annat än skit från min pappa. Det är värt att ge det en chans! Vill du prata, ha tips på vart man kan ringa eller så, så får du gärna mejla mig på malin_gasparik@hotmail.com

8/02/2008 7:41 em  
Blogger alkoholens barnbarn skrev...

Första gången jag kikar in här... Kämpa på...! Jag är åxå vuxet barn till en alkoholist...

6/03/2009 12:02 em  
Anonymous Anonym skrev...

Ena dagen vill jag att han skall dö och andra dagar älskar jag honom. När jag var yngre önskade jag livet ur min pappa idag är det mer av att jag vill ha honom kvar i livet längre.

6/13/2009 9:01 em  
Anonymous Anonym skrev...

man älska så länge man älskar. även om den personen är en förälder. så länge vi älskar så hjälper vi så länge det går och när kärleken tar slut, för det gör den kanske till slut då kan man oftast inte ge mer. vi har så mycket att ge men vi har också vår gräns,den rår vi inte på.ha inga dåliga samveten, försök att bli hel igen då kommer automatiskt kraften att ge tillbaka.

10/31/2011 1:31 em  

Skicka en kommentar

<< Home