Vuxet Barn Till En Alkoholist: Vuxet Barn Konfronterar Inte

JAG ÄR ETT VUXET BARN
SOM VÄXT UPP MED EN
ALKOHOLISERAD PAPPA.

Jag har först nu börjat inse vilka konsekvenser detta fått på mig som person, mitt liv och mitt förhållande med min sambo. Jag hoppas att genom denna blogg få skriva av mig de tankar, känslor, och frågor som jag har. Kanske även få lite feedback från andra vuxna barn som vuxit upp med alkoholiserade föräldrar eller på annat sätt dysfunktionell familj.

torsdag, januari 25, 2007

Vuxet Barn Konfronterar Inte

Eller är det så att jag inte kan glömma och förlåta för att jag som vanligt bara trycker ner alla känslor?

Istället för att konfrontera mina känslor, tala om för personen i fråga hur illa den gjort mig, och hur dåligt jag mår varje dag, så håller jag allt inom mig.

Därför kan jag varken glömma eller förlåta, för det ligger fortfarande kvar där inne och gror. Om jag istället stod upp för mig själv, och inte lät andra göra mig illa, utan att de fick höra det. Om jag kunde prata ut om hur ont det gör varje dag.

Då borde jag kunna gå vidare...

6 Comments:

Anonym skrev...: Låter jobbigt det där. Ett första steg är ju i allafall att du ser att de gör dej illa. Det borde ju innebära att du vet att det finns en gräns och att du känner om någon passerar den. Kanske är det ett bra första steg *försiktigt positiv*

För mej är det så att jag inte alltid kan se det i det ögonblick det händer, men att jag numer ofta känner starkt inom mej att det är fel, detta är nytt för mej och nånting positivt. Sen tar jag med situationen till min terapeut, ja jag har en sån, och så hjälps vi åt att reda ut det där.
Man behöver ju inte nödvädigtvis konfrontera de personer som gjort en illa "på riktigt" om du förstår vad jag menar.

Hang in there!

Tankar från

35-årigt vuxet barn; 1/25/2007 9:23 em
Anonym skrev...: Men det är inte så lätt. Känner igen det dära så väl. Gör i stort stt likadant själv. Trots att min psykolog tjatar på mig stup i kvarten att jag måste säga ifrån hur jag känner mig så kan jag inte. Jag är rädd för att jag sårar min pappa för mycket. Att han inte klarar av att höra det.; 1/26/2007 1:40 em
Anonym skrev...: Jag säger inte att det är lätt ;-)

Det första jag fick höra när jag började gå i terapi var att jag skulle bryta med min mamma. Det kändes ju jättesvårt - någonstans hoppas man ju fortfarande att man ska "få sina föräldrar tillbaka" i allafall gjorde jag det.

Nu har jag insett att jag inga föräldrar har i den bemärkelsen. Det underlättar att jag är ganska arg på dem just nu, det ger lixom kraft. Men visst är det lätt att trilla dit igen och låta dem trampa på en.

Det som var häftigt när jag i stort sett bröt med mamma var att hon började visa mej mer respekt än innan.

Men det där kommer väl att gå upp och ner i all evighet... Vad vet jag?

ytterligare tankar från

35-årigt vuxet barn; 1/26/2007 5:38 em
Anonym skrev...: Ännu en gång känner jag så otroligt mycket igen mig själv i din text.

Har hela mitt liv hållit saker och ting inom mig. Har inte velat säga något av rädsla för att såra, göra någon ledsen/arg/sur. Istället har jag vänt alla känslor mot mig själv. Gör någon mig illa på något sätt…då hittar jag en anledning till varför det är mitt fel. Jag kan inte döma andra...bara mig själv och det gör jag hårt och skoningslöst.

Försöker tänka annorlunda, men det är svårt att ändra sitt gamla invanda tankesätt. De automatiska tankarna bara bubblar upp och det är lätt att falla in i gamla ovanor.

Va rädd om dig!; 1/30/2007 3:53 em
Anonym skrev...: Man blir förgiftad inifrån. Till slut kommer allt upp, fast inte på samma ställe man gömde det på.

Ja, det är verkligen automatiska beteenden det handlar om. Hur ändrar man något som är automatiskt... det är ju liksom automatiskt?; 2/04/2007 7:01 em
madeleine skrev...: tack för en aha-upplevelse... plötsligt förstår jag varför jag har så svårt att förlåta människor och glömma oförätter...; 3/31/2011 3:27 em