1. Träffarna

Min pappa flyttade ut första gången när jag var 9, sen kom han tillbaks en period när jag var 11-12 år. Min pappa hade vid det här laget slutat arbetat, fått förtidspensionering för en ryggskada, och var en fullbordad alkoholist. Innan vi fyllt 13 så fick vi ju inte bestämma själva vart vi ville bo, så vi skulle bo varannan helg hos pappa. Jag tror han propsade på detta.

Kommer ihåg känslan av att komma till en främande lägenhet, främande ort, där vi bara kände pappa. Det var läskigt att inte ha någon "säkerhetslina" i närheten. Inga grannar, kompisar, eller mamma...bara pappa.

Eftersom jag var ett par år äldre än min syster kände jag mig väldigt ansvarig att ta hand om henne också när vi var hos pappa. Jag hade studerat tunnelbanestationerna och visste hur vi skulle kunna ta oss hem om det krisade. Jag lyssnade efter klirrande flaskor i påsar, öppnade kylskåpet för att se om det fanns frukost till morgonen, och sov med ett öga öppet.

Det urartade efter några månader eftersom vi ständigt grinandes ringde mamma på telefonen och skrek att vi ville hem för att pappa satt full med en massa gubbar i köket, och det var väl både alkohol och droger med i bilden. Min farbror kom till slut och hämtade oss en gång, och det bestämdes att vi inte skulle bo hos pappa något mer.

Vi fortsatte ju dock att träffa honom vid flera tillfällen. Vi gick och åt eller gjorde andra "trevliga" saker ihop. Jag gissar att 9 av 10 gånger så var han påverkad eller redlöst full. Det hade väl kanske att göra med att han skulle träffa oss, och det var jobbigt för honom att göra det nykter.

Det var alltid oro i kroppen när vi skulle träffa honom. Jag kommer ihåg att jag var rädd att vi skulle träffa någon vi kände, att han skulle ramla, skrika högt, inte ha pengar till tunnelbanan så vi inte kunde komma hem igen etc.

Usch denna ständiga stress...jag får ont i magen bara jag tänker på det. Skönt att jag idag inte behöver träffa honom om jag inte vill. Det kunde jag inte då...