Duktiga Flickan
Vad jag är trött på att alltid vara en ja-sägare! Har alltid gjort som jag blivit tillsagd, har nästan aldrig sagt emot min mamma. Ställt upp på allt och alla jämt. JA jag kan hjälpa dig, JA jag kan hämta dig, JA jag kan fixa det! JA, JA, JA.
Man får ju ingen respekt på det sättet. Jag har blivit mycket bättre på att säga nej, men jag vill hela tiden att folk ska tycka om mig. Jag vill inte göra folk besvikna.
Jag hatar även konfrontationer, eller konflikter. Undviker dem så mycket jag kan. Det bara kniper sig i magen. Kanske kommer ifrån mina föräldrars bråk när jag var mindre?
Jag har en otrolig prestations vilja och är tävlingsinriktad. Jag måste göra bra ifrån mig. Om någon tycker att jag gör något dåligt, så kan jag börja gråta hur lätt som helst. Kan inte ta kritik alls, och är världens sämsta förlorare!
Jag har gjort och åstadkommit massor i mitt korta liv. Mer än många andra, och nu när jag skriver detta så kan jag skriva att jag har varit duktig. Men om jag känner efter så kan jag inte säga att det är bra. När jag gör något som är bra, och någon säger till mig att det är bra, så tänker jag alltid "det kunde väl vem som helst gjort om de verkligen försökte" . Varför kan jag inte se att det inte är så...det känns bara inte så.
Min sambo tycker jag är otroligt jobbig som inte kan ge mig själv beröm. Det leder ju även till att jag aldrig ger honom beröm, och han behöver det. Men jag kan inte!
Jag kan ge folk som är mindre erfarna eller mindre vetande massor av beröm! Jag kan säga att de är jätte duktiga. Jag kan även göra det med folk som jag vet är mycket bättre än mig. Men ABSOLUT INTE till folk som är på min nivå, som gjort liknande saker som jag. Och det är exakt vad min sambo är. Han är på min nivå, och har ungefär åstadkommit exakt samma saker som mig. Är det just därför? För att han gjort något bra men som jag också gjort, och jag kan inte tycka att något jag gör är bra?
Hur kommer jag över att det känns löjligt att säga att någon eller jag själv gjort något bra. Hur får jag det att bli och kännas äkta?
Man får ju ingen respekt på det sättet. Jag har blivit mycket bättre på att säga nej, men jag vill hela tiden att folk ska tycka om mig. Jag vill inte göra folk besvikna.
Jag hatar även konfrontationer, eller konflikter. Undviker dem så mycket jag kan. Det bara kniper sig i magen. Kanske kommer ifrån mina föräldrars bråk när jag var mindre?
Jag har en otrolig prestations vilja och är tävlingsinriktad. Jag måste göra bra ifrån mig. Om någon tycker att jag gör något dåligt, så kan jag börja gråta hur lätt som helst. Kan inte ta kritik alls, och är världens sämsta förlorare!
Jag har gjort och åstadkommit massor i mitt korta liv. Mer än många andra, och nu när jag skriver detta så kan jag skriva att jag har varit duktig. Men om jag känner efter så kan jag inte säga att det är bra. När jag gör något som är bra, och någon säger till mig att det är bra, så tänker jag alltid "det kunde väl vem som helst gjort om de verkligen försökte" . Varför kan jag inte se att det inte är så...det känns bara inte så.
Min sambo tycker jag är otroligt jobbig som inte kan ge mig själv beröm. Det leder ju även till att jag aldrig ger honom beröm, och han behöver det. Men jag kan inte!
Jag kan ge folk som är mindre erfarna eller mindre vetande massor av beröm! Jag kan säga att de är jätte duktiga. Jag kan även göra det med folk som jag vet är mycket bättre än mig. Men ABSOLUT INTE till folk som är på min nivå, som gjort liknande saker som jag. Och det är exakt vad min sambo är. Han är på min nivå, och har ungefär åstadkommit exakt samma saker som mig. Är det just därför? För att han gjort något bra men som jag också gjort, och jag kan inte tycka att något jag gör är bra?
Hur kommer jag över att det känns löjligt att säga att någon eller jag själv gjort något bra. Hur får jag det att bli och kännas äkta?
skrivet av vuxetbarn 10/01/2005 07:39:00 em
3 kommentarer
3 Comments:
Oj oj oj... jag vet precis!
Det är jättejobbigt det där... Man tävlar liksom. Urdumt!!
Jag skrev en kommentar till om det där med beröm under din text "Jag fick aldrig lära mig att ge", ifall du är intresserad.
Den där boken om Alice Miller som jag skrev om är samma som du läst på engelska. Däri stod det mycket om hur människor som bara fått uppskattning för vad de gör och inte för vilka de egentligen är, blir prestationsinriktade som vuxna.
Kanske var du tvungen att serva dina föräldrar mycket när du var liten, så att du bara kände att du hade ett värde när du kunde handla åt dem eller vad det nu var?
Det är intressant hur mycket vi påverkas av vår tidiga barndom, jag ska ta och läsa fler böcker av Alice Miller.
Skicka en kommentar
<< Home