Borde jag också Skratta?

Jag och min sambo var över hos min mamma en dag, och min syster kom också förbi på en fika. Det var jätte trevligt, och vi pratade om allt möjligt. Lite ovanligt faktiskt...min sambo brukar alltid säga att det är så konstigt att ni inte pratar i din familj. Att ni inte frågar hur varandras liv går etc. Det är så vi alltid varit. Vi kör vår tuffa jargong med varandra, retas lite och tävlar...och det är som en tyst överrenskommelse att det betyder JAG ÄLSKAR DIG.

Jag nämnde då att pappa ringt mig. Konversationen såg typ ut så här:

Jag: Pappa ringde mig i morse.
M: Nykter säkert?
S: Han ringde mig med.
M: Konstigt att han inte slutar. Det är klart han har ju drukit sen han var 15.

Sen drog min syster någon historia från förr om hur han gjort något roligt på fyllan. Detta ledde till att vi börjar ta upp saker som han gjort. Min sambo står bara tyst och lyssnar.

M: Ja, vems julklappar var det som han slängde upp i skogen i snön den där julen han var på fyllan?
Jag: Det var mina.

Mamma och syrran garvar.

M: Ja det är ju helt sjukt. Sen slängde han ju en av er upp i våningssängen också så ni flög in i väggen. Kommer ni ihåg det?
Jag: Mmmm...det var jag.

Mamma och syrran småler. Min sambo börjar se lätt chokad ut.

M: Ja fy fan, vilken trevlig pappa ni haft. Kommer ihåg också hur han blev helt galen när du (jag) inte vågade åka ner för slalombacken. Han tog dina skidor och slängde dem åt helvete.

Mer skratt. Just då känner jag bara Borde Jag Också Skratta Åt Detta? Är detta så sorgligt att vi borde skratta åt det? Jag skrattade inte, och det gjorde inte min sambo heller. Och jag kännde bara att jag vill inte ha den här disskutionen framför honom. Visa honom hur sjuk min familj är.

När vi träffar hans familj sitter vi inte direkt och pratar om hur han blev slängd in i väggen när han var liten.

Men jag har ju som sagt svårt att kritisera min egen familj, för jag är ju också som dem, lika tuff, och jag ser ju varför vi är som vi är. Jag skulle bara göra dem ledsna och de har det säker ännu jobbigare än mej, efter som de ännu inte kan se hur påverkade vi alla är.

Efteråt skäms jag bara inför min sambo. Han börjar kritisera min familj och jag känner det som ett påhopp på mig. Igen känner jag att deras beteende reflekterar på mig. Att jag inte kan bidra till vårt förhållande med en sund familj. Jag känner mig värdelös som partner!