Vuxet Barn Till En Alkoholist: Utbränd som 9-åring?

JAG ÄR ETT VUXET BARN
SOM VÄXT UPP MED EN
ALKOHOLISERAD PAPPA.

Jag har först nu börjat inse vilka konsekvenser detta fått på mig som person, mitt liv och mitt förhållande med min sambo. Jag hoppas att genom denna blogg få skriva av mig de tankar, känslor, och frågor som jag har. Kanske även få lite feedback från andra vuxna barn som vuxit upp med alkoholiserade föräldrar eller på annat sätt dysfunktionell familj.

fredag, oktober 07, 2005

Utbränd som 9-åring?

Sitter här och tänker på all j..vla skit man fick gå igenom. Allt man höll inom sig, som kändes som det skulle explodera. Allt ljugande för kompisar och sig själv. Alla bortförklaranden om varför min mamma inte kunde skjutsa mig och kompisarna till träningen, varför vi inte kunde leka hemma hos mig. Smygandet, oron man kände att mamma skulle försvinna och man skulle vara kvar med pappa! Alla kvällar man grät sig själv till sömns, eller höll kudden över huvudet för att inte höra skriken och talrikar som flög. Slippa undan våldet.

Man var ju fan utbränd och depprimerad vid 9-års ålder!

5 Comments:

Vi på Kantarellen skrev...: Är det nån tröst att veta att du inte är ensam. Men fy fan att ett barn ska behöva vara med om detta.; 10/07/2005 8:17 em
Anonym skrev...: Ett barn "dyrkar" ju sina föräldrar. De ska ju vara ens förebilder. När detta inte funkar så är det det största sveket mot ett barn.

Det sveket tar man med sig hela livet och man måste lära sig att leva med det. Tiden går ju inte att backa. Mina vuxna barn bär med det faktum att deras pappa inte var en "närvarande" pappa. Denna pappa har idag ångest och lider av handlingsförlamning när det gäller hans barn. /Tina; 10/08/2005 8:50 fm
Anonym skrev...: Vad jag också vill säga är att du kan bestämma dej för att du har rätt att må lite bättre för var dag som går. Stå för det du känner och låt resten av din familj tycka vad de vill.

Du har lärt dej att vara en perfekt "danspartner" i familjedramat och när det mönstret förändras så kan det kännas så fel fast det egentligen kan vara helt rätt för dej. Glöm då inte att fråga dej själv vad som är rätt eller fel mot dej. Tänk i jag-form. Det enda du kan förändra är dej själv.

Du har ett liv och det är här och nu! Lev det väl. "Lev och låt leva". Deviserna är enkla och bra. Lär dej dom utantill och tänk på dom.

Du har redan kommit en bra bit på väg mot ditt goda liv eftersom du skriver här. Lycka till! Det är flera som tänker på dej. /Tina (som känner att det gamla livet fortfarande gör mej ledsen emellanåt); 10/08/2005 9:00 fm
Anonym skrev...: Tack för inlägget i min GB!
Vet inte om du vill att jag svarar offentligt på din fråga... Har väl egentligen inga bra svar heller. Är dålig på att hantera mina känslor.
Jag tycker du är bra på att uttrycka dina tankar och känslor här. Det hjälper en hel del att få ut dom i ord.

Ang. min dikt så får du använda den om du länkar till min sajt och låter mitt namn stå med.
kram /Mira; 10/08/2005 4:34 em
Anonym skrev...: Ja, jag höll mig borta från hemmet så mycket jag kunde när jag blev äldre... Alltid på språng ¨någon annanstans, alltid på spänn för att behaga och fäör att inte ställa till bekymmer så att han blev arg och det gick ut över mamma, även om det oftast var psykisk misshandel år efter år efter år. Ofta önskade jag henne en älskare!; 6/13/2009 8:54 em