Vuxet Barn Till En Alkoholist

En Resa (i känslor)

2011-08-14T20:44:00.002+02:00

Det har gått nästan 1 1/2 år sen mitt senaste inlägg. Min pappa lever!

Han lever, och det är konstigt. Han väger bara 50 kg, har organ som är helt slut, en hosta som vägrar ge sig...men alkohol lyckas han få i sig. Jo, det är sant. Han ringer ibland och jag hör det på två sekunder. Hur han lyckas få tag i det och hur han lyckas överleva är en gåta.

Men nu har jag bokat en resa för att hälsa på honom. Det känns bra.

Jag tar med min syster och 3-åriga tjej på en 7-timmars lång resa för att träffa honom i några timmar. Jag känner att jag måste. I ett samtal slank det ur mig att vi självklart måste hälsa på så han får träffa sitt barnbarn. Nu frågar han varje gång när vi ska komma, och därför var det skönt att igår få ge honom ett datum och tid.

Men visst känns det också jobbigt och läskigt. Hur ska mitt barn reagera? Hur kommer jag reagera på att se honom? Kommer han vara nykter? Ja, det är många frågor som rör sig i huvudet inför resan.

Jag har känt mig så frisk när jag har haft honom på avstånd, och jag vet att ett möte kommer att röra upp gamla känslor i mig. Men samtidigt betyder väl det att man inte är frisk?

Min pappa kommer att dö

2010-03-12T19:43:00.003+01:00

Pappa har fått diagnosen skrumplever vilket innebär att hans lever inte fungerar längre. Han har även en inflammation på gallan med stora gallstenar som inte passerar. Därför har han fått en påse på magen som ska föra ut gallvätskan. Denna åkte av utan att han märkte det så vätskan började åka baklänges i systemet vilket naturligtvis inte är bra.

Dricker han alkohol nu är det slutet för honom.

Jag blev chockad sist jag såg honom. Han kunde knappt röra sig, hade inga muskler kvar på armarna, orkade knappt prata och var gul som en lussekatt på huden och i ögonen. Han rörde sig som en 95-åring fast han är 60.

De kan inte operera honom för galstenarna för han är i för dåligt tillstånd. Pappa vägrar naturligtvis att stanna på sjukhuset så nu har han hemtjänst som kommer förbi 4-5 gånger i veckan.

Första helgen hemma hade någon kommit förbi med några starköl som han fått i sig. Jag förstår nu till fullo hur sjukt hans begär är. Hur stark sjukdomen är om man gör så här mot sig själv. Det är så fantastiskt onödigt och sorgligt.

Jag har varit väldigt arg på min pappa för det vi fick gå igenom när vi växte upp. Arg på hur jag blivit på grund av honom. Arg på orättvisan i det hela. Men nu känner jag mig inte arg alls längre utan bara väldigt ledsen. Även om jag förstått hela tiden att man inte kan dricka så mycket som pappa gjort och leva ett långt liv så kommer det ändå som en chock att slutet börjar närma sig.

Prognosen är ca 2 år.

Det som gör mest ont just nu är att han måste vara så otroligt deprimerad. Vad kan han ha för anledning att ens gå upp på morgonen. Hans barn har han knappt någon kontakt med. Hans föräldrar har nu båda gått bort. Han kan knappt röra sig.

Ett liv bortkastat?

Farmor kommer aldrig ringa mer

2010-03-09T19:56:00.004+01:00

Jag brukade alltid rysa till lite när farmor ringde. Chansen fanns alltid att det skulle vara DET samtalet. Kunde bli irriterad och ledsen på att hon ville att jag skulle ta tag i saker. Jag har ju min egen familj nu. Har jag inte gjort vad jag kunnat?

Farmor fanns alltid där för pappa. Det var hon som såg till att det var rent i lägenheten och att han hade någonstans att gå på julafton.

Nu har hon gått bort. Väldigt snart efter att vi förlorade farfar. Jag antar att hon inte orkade mer.

Vem ska nu ta hand om pappa?

Nu önskar jag att farmor ringde. Även om det inte var bra nyheter, så var hon som en sista livlina för pappa.

Att ta ansvar

2009-10-02T10:30:00.006+02:00

Har pratat med läkaren. Pappa har lunginflammation. Levern är slut, men det är inte akut.

När jag frågade om de kunde hjälpa mig med LVM eller någon annan behandling istället för att bara skicka hem honom svarade hon vagt...OK jag antecknar att du har gjort den förfrågan. Men nu behandlar vi det som är akut.

Jag fick känslan av att de endast vill se till att de har hjälpt honom med det han ligger inne för nu. Sen kan de skicka hem honom med gott samvete.

Jag bad dem att ringa mig innan de skickar hem honom så vi kan diskutera framtiden...men jag tror snarare farmor kommer ringa och berätta att han är hemma nu...och full!

Då var det dags att kliva ombord på karusellen igen

2009-09-26T20:59:00.003+02:00

Upp och ner, ner och upp...

Då var det dags igen. Ett samtal.

Pappa har åkt in akut till sjukhuset. Jag vet ingenting...deras telefontid har inte öppnat ännu.

Ska det vara värsta möjliga besked man får, eller är det "lungt"?

Vet bara att han ligger på avdelningen för njursjukdomar. Snart kan jag ringa och höra mig för.

Jag tror att jag någonstans har "lämnat över" för jag gråter inte, och jag känner mig ganska känslokall. MEN jag vet att om beskedet inte är positivt, är jag där igen...skuldskänslorna tar över och jag är igen ett vuxet barn, en medberoende.

En tragisk kedja

2009-08-22T08:43:00.004+02:00

Ett telefonsamtal från faster -- Farfar har gått bort!

Ett telefonsamtal till mamma -- Nu kommer väl pappa supa ihjäl sig!

Ett telefonsamtal till farmor -- Pappa bara gråter och gråter!

Ett telefonsamtal till pappa -- Inget svar...

Jag hoppas att farfars bortgång inte triggar min pappa att dricka ännu mer, om möjligt. Jag hoppas att han snart svarar i telefonen. Jag hoppas att mamma har fel.

Reality Check

2009-07-16T20:30:00.002+02:00

Jag får fantastiskt många e-mail från er läsare och jag uppskattar det verkligen. Även om jag inte är lika duktig på att uppdatera bloggen nu som förr. Är glad att mina tidigare inlägg påverkar.

Brukar skriva till unga vuxna barn att allt kommer att kännas annorlunda när de väl flyttar hemifrån. Att då äntligen kan de komma bort, och börja bygga sin egen person. Att det var livsavgörande för mig när jag själv flyttade hemifrån.

Och visst...att komma bort från alkoholisten...så som jag nu är borta från min pappa är skönt. Sorgligt, jobbigt stundvis, men absolut inte som att varje dag, varje stund vara i närheten av en alkoholist.Jag hittar ibland tillbaks till det där hugget i magen, klumpen i halsen när jag ser folk bråka, ser andra missbrukare eller tänker på starka minnen från barndomen. Men de är långt borta nu.

Därför var det en riktig reality check när jag besökt min pappa med min lilla ett-åriga dotter för första gången på många år. Jag hade lovat och lovat länge att komma och hälsa på. Skuldkänslorna började svämma över så jag åkte till sist.

Troligtvis var det hans nervositet inför vårt möte som låg bakom, eller så var det min naivitet.

Gick först förbi farmor. Pappa kom förbi, hyfsat nykter. Skönt. Men med myror i byxorna gick han snart hem och jag, naiv, sa att vi kunde komma förbi en sväng senare på kvällen. Vet inte vad jag tänkte.

Tog med min ett-åring och sambo. Klockan kanske 21. Ringde på dörren. En stor hund skäller. Dörren öppnas. En väldigt sliten kvinna öppnar dörren. En hund skäller. Min dotter ser lite chokad ut. Min sambo, livrädd för hundar (jag med). Min pappa kan inte resa sig själv, så hon ber oss att komma in. Cigarettrök pyr ut genom öppningen. Lämnar dottern hos sambon utanför, och stiger in.

En stor man sitter avsvimmad i en fotölj. Lägenheten ser ut som en riktig knarkarkvart. Pappa as full. Jag skakar bara på huvudet och säger att jag inte kan utsätta min dotter för det här. Jag börjar gråta.

"Men släng ut den jävelen då!" Gormar pappa. "Så att ni kan komma in." Han förstår inte att det inte bara är den avsvimmade mannen och hans arga hund som är broblemet. Mellan tårarna, och skuldkänslor, säger jag åter till pappa att jag är ledsen, men att jag inte kan göra detta.

Jag går därifrån, vänder mig om och ser hans bokhylla. Den är fylld med foton på mig, min syster, och min ett åriga dotter.

Hemkomsten från LVM-hemmet

2008-10-14T21:31:00.001+02:00

Jag mådde faktiskt bra när min pappa var på LVM-hemmet. Dels för att han visade sådana positiva framsteg och förändringar som var så främande för mig, och dels för att jag kände att jag "äntligen" gjort något för att ge honom en chans.

När pappa skulle få komma hem var vi nog alla nervösa och undrade hur det skulle gå. Men han var tvungen att gå och "blåsa" för att visa att han var nykter, vilket gjorde mig tryggare.

Det jag dock inte visste att han var tvungen att blåsa i 5 dagar. 5 DAGAR!!!!!!!

Jag kunde och kan fortfarande inte förstå detta. Hur kan man tvångsomhänderta någon i 6 månader som varit alkoholist i stort sett hela sitt vuxna liv och sen bara låta dem blåsa i 5 dagar???

Så...han var nykter i 5 dagar. På den 6:e var han det inte!

Det smärtar mig så oerhört att han igen ringer full. Att han igen har "packet" hemma hos sig som dricker och stjäl hans grejer. Att han lämnar osamanhängande meddelanden på telefonen. Eller att nu inte hört av sig på flera månader. Att han igen inte kommer ihåg vad jag heter. Att han igen slutat bry sig om sitt yttre. Att han igen inte kan gå stadigt.

Men det smärtar också att soc, läkare och alla andra tycks säga "ja ha". Eller att de inte förstår att deras "system" är helt obegripligt dumt och naivt och faktiskt dödande.

Jag börjar undra om de som bestämmer om de här sakerna har någon utbildning och kompetens i över huvudtaget?!?!?

Barn, Samhälle, Alkohol

Tack för allt stöd!

2008-10-14T21:27:00.000+02:00

Jag vill bara skriva och tacka för alla e-mail och inlägg jag får. Det betyder jätte mycket!

Jag hoppas att jag ska kunna svara er allihop, men just nu räcker inte min tid till med min lilla bebis på armen :)

Såg att jag inte skrivit och berättat vad som hänt med min pappa, så jag ska skriva ett inlägg nu.

Tack igen!

Ett glädjande samtal

2008-02-09T19:21:00.000+01:00

En morgon, på väg till jobbet, ringer mobilen. Det var pappa!

Jag blev helt tagen och var faktiskt tvungen att stanna bilen. Han var så pratglad, ställde frågor om graviditeten, om jag började bli nervös, hur vi hade det, hur det var med sambon etc...

Det känndes som en helt främande människa. Jag menar jag har pratat med honom nykter förr, men detta var annorlunda. Han var glad, och det var inte jag som behövde driva samtalet framåt...snarare så att jag inte fick en syl i vädret :)

Han berättade om saker som hänt honom, men när jag frågade hur det kändes att han snart ska få komma hem började han prata om något annat. Det gjorde mig lite rädd...för på något sätt betyder det att han fortfarande inte kan prata om alkoholismen.

Jag var glad när vi lade på, men sen började jag tänka på att han snart ska få åka hem. Vad som kommer att hända då, och vad ledsen jag kommer bli om han ringer full.

Att hitta sig själv igen

2008-01-08T21:03:00.000+01:00

Jag har fortfarande inte pratat eller träffat min pappa sen han åkte in på tvångsvård. Men andra har gjort det, och det de berättar gör mig glad.

Han har gått upp i vikt!
Börjat sola solarium :)
Gått till tandläkaren för att fixa tänderna!
Köpt nya kläder!
Slutat använda rullatorn!
Börjat planera en utlandsresa!
Kommer ihåg att jag ska ha barn i april!
På telefon är han prat glad och styr samtalet!

Jag undrar hur det måste kännas för honom att hitta sig själv igen efter att ha varit inne i en dimma av alkohol i så många år. Det skrämmer mig också att han snart får åka hem...vad händer då?

Om han väljer alkoholen igen, hur absurt är det inte då? När han märker att han fått alla dessa positiva saker från att vara borta från alkoholen.

Intuition - Självkänsla

2007-12-02T08:39:00.000+01:00

Vill börja med att tacka för alla vänliga ord på mitt senaste inlägg. Det värmer!

Såg på TV4 nyhetsmorgon förra veckan där de intervjuade ett vuxet barn. Hon nämnde något som jag inte tänkt på tidigare. Hon menade att en ifrågasatt intuition kan leda till dålig självkänsla.

Jag har tänkt vidare på det där...

Som barn ser vi konstiga saker hända hemma när vi är små; vuxna som beter sig konstigt, onormala situationer etc som kanske är svårt för barnet att tolka. Vi känner inom oss att det är konstigt och "fel". Den inbyggda intuitionen säger att så här borde det nog inte vara.

Men morgonen efter är det ingen som förklarar vad som hänt. Allt sopas under mattan och man låtsas som att allt är normalt. Det gör att barnet börjar ifrågasätta sin intuition. Är det jag känner är fel, faktiskt rätt? Är mina känslor fel? Tycker jag fel?

När detta återupprepas dagligen så slutar vi helt enkelt lita på vår inre känsla - intuition.

Detta gör att vi som vuxna barn har svårt att svara på frågor som: Vad känner jag, vad tycker jag, vad är rätt för mig, blir jag rättvist behandlad, har jag fel, är jag värd något???

Tyckte det var intressant för det känns som det träffade mig, så jag ville dela med mig. Vad tror ni? Ligger det något i detta?

Barn till Vuxet Barn

2007-11-05T09:32:00.000+01:00

Jag är gravid! Det ska bli super kul, och jag är jätte lycklig över det.

Har skrivit en del på bloggen att jag är rädd för den dagen då jag får barn och jag kommer överföra alla mina "beteenden" som vuxet barn på denne. Men just nu känner jag mig faktiskt inte orolig över det. Kanske för att jag kommit en bit på väg i mitt arbete med mig själv.

Visst, barn till vuxna barn kanske påverkas på något sätt, positivt eller negativt. Men jag är stabil idag. Eller jag kan inse när jag beteer mig på ett sätt som beror på att jag är ett vuxet barn, och då kan jag stoppa mig själv.

Har självklart skrivit till pappa och berättat. Tänkte att det kunde ge honom något positivt att se fram emot eftersom hans tvångsvård är klar när bebisen kommer. Men det har vartit dödstyst från hans sida. Vet inte hur jag ska tolka det, eller om jag ska tolka det alls.

Jag är i alla fall överlycklig över att få starta min egen familj. Som jag vill vårda, och göra lycklig. På något sätt kommer jag nu ytterligare ett steg bort från att associeras med den dysfunktionella familjen. Steg ett var att flytta hemifrån, steg två att skaffa ett tryggt förhållande, och nu steg tre -- min egen familj. Som alltid kommer komma i första hand.

Barn, Samhälle, Alkohol

6 månaders Tvångsvård

2007-09-26T18:30:00.000+02:00

Nu är det klart. Det blev 6 månader av nykterhet...men även som "inlåst."

Det sist nämnda har jag naturligtvis skuldkänslor för...han kommer sitta inlåst på ett hem över Jul och Nyår.

Men det är skönt att veta att "idag dricker han inte."

Jag har inte vågat att ringa honom ännu. Ja, vågat. Jag tycker det är läskigt att ringa. Han säger ju inte så mycket när han är nykter och jag vet inte vad hans inställning är till att jag varit den drivande kraften i hela det här.

Men jag har skrivit två brev till honom. Inget svar så klart.

Barn, Samhälle,Alkohol

Läskigt att tala med samhället

2007-09-06T16:20:00.000+02:00

Usch soc tjejen ringde och ville ha min utsaga. Hon ville veta hur min barndom sett ut och hur min pappa varit när han varit full...var han våldsam etc.

Det är ju en sak att skriva här på bloggen. Helt anonymt. Något helt annat att prata med henne som har mitt namn, som ska berätta för pappa exakt vad jag sagt, och sen tala om för en domare i rätten vad jag sagt.

När vi var klara tänkte jag efter på vad jag egentligen sagt, och jag tror att jag kan ha hålligt tillbaks lite på mina känslor och minnen. Men hur lätt är det att bara häva ur sig sånt som andra går till psykolog för att prata om.

Nu finns de där i alla fall...mina ord på ett utskrivet papper hos socialen.

LVM Tvångsvård

2007-09-04T17:00:00.000+02:00

Pappa ville åka hem efter 2 dagar...som vanligt. Men den här gången sa faktiskt läkarna ifrån. Hans hälsa är alldeles för dålig, så de tog kontakt med soc och politikerna och gjorde en LVM.

Detta betyder att nu måste pappa stanna på hemmet. I veckan ska domaren ta beslut om det var ett riktigt utfärdat LVM, och sen börjar utredningen.
I utredningen ska soc meddela hans historik, läkarna får uttala sig och så vi anhöriga så klart.

Jag har hört att det kan ta tid med den här utredningen. Men det spelar ingen roll om jag vet att pappa måste vara på hemmet. Då måste han vara nykter.

Det värsta är väl att pappa är sur som ett bi. Men det spelar heller ingen roll. Han kan hata mig för resten av livet för det här, men jag kan nu känna att jag gjort något. Att jag faktiskt försökt.

Samhällets Ansvariga

2007-08-31T16:15:00.000+02:00

Varje gång pappa åker in på avgiftning måste jag tala med sköterskor, avdelningschefer, soc, polisen eller något liknande. Det är alltid lika förnedrande.

Man skulle ju kunna tro att dessa människor som arbetar med det här hade någon sorts förståelse för vad det är man går igenom. Hur ofta har man inte hört folk förvånas över hur barnmoskor kan vara så gulliga efter att ha förlöst bebisar i 50 år...att de inte tröttnar? Det samma verkar tydligen inte gälla i det här fallet.

Pratar med sköterskan som inte har den blekaste om vad som händer nu. - "Nja det här är ju frivillig vård så jag vet inte".

Pratar med avdelningschefen. -"Ja nu sitter jag ju i ett möte så jag har inte den informationen". (Svara inte i telefon då för i h¤#vete.)

Pratar med soc-tanten som varit handläggare åt min pappa i 10 år. Som mycket väl vet om hans tillstånd och tidigare historik.

S - Vet din pappa att du ringer?
VB - Nej han ligger medvetslös.
S - Ja då får ju inte jag prata med dig, men jag kan ta en anmälan om att du är orolig för din pappa. Vill du det?
VB - OK
S - Så du är orolig för din pappa?
VB - Ja
S - Vad är du orolig för? Tror du att han behöver hjälp på något sätt?
...så fortsätter förnedringen tills jag talar om för henne att den här gången tänker jag inte ge mig förrens det blir tvångsvård. Vad det än krävs.

Då insåg hon kanske...för då bad hon att få återkomma när hon väl frågat pappa om det var ok att hon pratade med mig...
...fortsättning följer...

Han har supit sig mer än medvetslös...

2007-08-29T19:18:00.000+02:00

Ja, då ringde farmor igen...får samma huggande känsla i magen varje gång.

Han ligger på behandlingshem igen. Ringde dit. Han kom in med 2.75 promille i blodet...gränsen för medvetslöshet ligger på 2.5.

Men det är klart hans kropp är väl van...men jag mår illa när jag tänker på vilka mängder han drack igår. Farmor träffade honom vid 13.oo då var han nykter!

Barn, Samhälle,Alkohol

En ny veva av stress

2007-08-14T15:51:00.000+02:00

Ja ha, då har pappa hunnit med en till veva av avgiftning, sjukhus, 40 graders feber, och åkt hem för att börja dricka igen.

Under tiden har ju naturligtvis huunit med en till veva av dagliga samtal från farmor med gråt, skuldkänslor, telefonsamtal med doktorer, stress, och åter insett att det spelar inte det minsta någon roll vad jag än gör...det slutar alltid på samma gamla sätt.

Barn, Samhälle,Alkohol

Ramlar?

2007-06-04T18:39:00.000+02:00

Som Håkan Hellströms text:
"Och sen ramla jag ut, såvitt jag vet
Och jag ramla omkull och tog mig upp och sen
Ramla jag omkull igen"

Två gånger på ganska kort tid har mamma lyckats ramla och slå sig. En gång fastnade hon i en filt och slog ögat i balkonghandtaget, och i helgen snubblade hon på tofflorna,ramlade i trappen och slog sig i ryggen.

Jag vill inte tro det, även om hon varit påverkat vid flera tillfällen när jag kommit förbi, men jag hoppas att hon faktiskt ramlat...och att jag inte ska oroa mig för att det är något annat som händer.

Barn, Samhälle,Alkohol

Hemligheter

2007-05-30T11:09:00.000+02:00

Jag ska medverka i radioprogrammet Jonas Val i helgen på temat: Varför har vi hemligheter?

Jag tror min familj höll hemligt om min pappas alkoholism av 2 anledningar.

1. Pinsamheten - En person som är redlöst full beteer sig väldigt pinamt; de pratar väldigt högt, använder stora rörelser, ragglar, ramlar in i saker, frågar om samma sak om och om igen.

2. Skulden - På något sätt tar vi medberoende på oss skulden till alkoholismen. Det är vårat fel. Varför skulle han annars dricka? Sen är det på något sätt en negativ egenskap som landar på mig - att min pappa är alkoholist. Det är liksom inget man skryter om.

Frågan är väl, skulle andra verkligen beskylla oss som familj för att det finns en alkoholist i den? Troligtvis inte. Tänk på vad detta hemlighetsmakeri gör mot oss. Vi trycker ner våra känslor, pratar inte om problemet osv och det lär oss att göra precis samma sak i andra situationer.

Barn, Samhälle,Alkohol

Psykisk Misshandel?

2007-04-10T15:32:00.000+02:00

Det är 2 år mellan mig och min lilla syster. Mamma berättade att efter att hon fått mig så var pappa inte direkt där. Han jobbade, sen drog han till krogen och polarna medans mamma fick ta hand om mig (även fast hon också arbetade heltid).

Hon ville ha 2 barn, så att jag skulle få ett syskon och inte vara ensammen. Så det skaffade syrran. Trots att mamma nog inte ville vara kvar i förhållandet.

Men som alla säger: 1 barn är 1 barn, men 2 barn är inte 2...det är som att ha 3.

När man dessutom inte får någon som helst hjälp av sin partner, jobbar heltid, och bor med en alkoholist kan det nog lätt bli för mycket...psykiskt också.

Vi bodde då på våning 4. En dag stod mamma på balkongen och kom på sig själv att tänka: Tänk om jag bara inte orkar mer. Tänk om den psykiska och fysiska misshandeln blir för mycket. Tänk om jag inte orkar med hans alkoholism mer. Tänk om det är en förlossningsdepression jag har. Tänk om jag kastar ut barnen från balkongen för att jag blir psykiskt sjuk och inte orkar mer.

Snart därefter flyttade vi till nedre botten. Tänk att må så dåligt att man tror att man kanske skulle kunna göra något sådant.

Barn, Samhälle,Alkohol

Festen Pågår Än...

2007-04-04T14:45:00.000+02:00

Vad är det som gör att man ena dagen har kontrol på spriten; festar på helgerna men sköter sitt jobb. Till att nästa dag bli fullbordad alkoholist?

OK, nu kanske det inte går så fort som från ena dagen till den andra...men ändå. Vad var det för saker som skedde med och runt min pappa som gjorde att han slutade ha kontroll på sitt drickande?

Pratade med min faster i veckan och frågade henne vad hon trodde. Hon påminnde mig om en sak som jag glömt bort.

Min pappa var byggnadsarbetare, och fick en skada. Jag tror det var så att han bröt foten eller något. Detta gjorde att han inte kunde gå till jobbet. Var det det som sen ledde till att han fick sparken/slutade? Att han aldrig igen återvände?

Han blev av med den där rutinen att varje dag gå till jobbet. Istället var han "ledig". Kunde hänga med "polarna", och "festa" fritt. Var det det som startade "festen" som pågår än idag?

Barn, Samhälle,Alkohol

Nu är jag 30

2007-03-30T14:51:00.000+02:00

Shit, ska jag vara vuxen nu? Känns lite läskigt.

Pappa ringde inte, men vad mer är nytt?

Jag trodde ju att det varit tyst från hans håll (och farmors) för att det kanske var bra, men nu har jag hört via syrran att han igen bett om att få åka in på behandlingshem.

Alkohol, Samhälle, Barn

Jag Är Vuxnare Än Du

2007-03-22T18:39:00.000+01:00

Jag fyller 30 i dagarna, och självklart börjar man tänka en massa nu. Barn, familj, 30-årskris???

Kom på att min pappa var 27 år när han fick mig. Det betyder att jag nu är äldre än vad han var när han skaffade familj. Han klarade inte av att skaffa familj, eller jag tror i alla fall att det var det som ledde till alkoholismen. För många krav.

Men jag är vuxnare än honom, nu, då och föralltid. Jag ska klara det!

PS. Vet att du inte kommer ringa på min födelsedag...det gör du aldrig.

Medberoende på Avstånd?

2007-02-12T14:28:00.000+01:00

De säger ju att det är lika omöjligt att hjälpa en medberoende som en alkoholist. Att man bara bränner ut om man försöker. Jag har inte ansett mig vara medberoende eftersom jag inte har någon kontakt med min pappa.

En kompis till mig lyssnade när jag klagade "Jag är rädd att min pappa dör, utan att jag försökt hjälpa honom ORDENTLIGT".

Hon sa jag skulle bränna ut. Att det inte fanns något jag kunde göra. Att jag inte kan få honom att sluta dricka.

Sen ringde hon mig morgonen efter och bad om ursäkt. "Jag vet ju inte vad jag skulle göra om det gällde min pappa". "Vem är jag att säga att du inte ska försöka". Så gav hon mig ett nummer till en framstående läkare inom alkoholism som hon kände.

Men jag har fortfarande inte ringt. Är rädd för att dra igång karusellen på något sätt. Känner att jag inte orkar just nu etc...

Eller är det bara så att jag är en Medberoende på avstånd...att ingen kan hjälpa mig heller?

Vuxet Barn Konfronterar Inte

2007-01-25T18:09:00.000+01:00

Eller är det så att jag inte kan glömma och förlåta för att jag som vanligt bara trycker ner alla känslor?

Istället för att konfrontera mina känslor, tala om för personen i fråga hur illa den gjort mig, och hur dåligt jag mår varje dag, så håller jag allt inom mig.

Därför kan jag varken glömma eller förlåta, för det ligger fortfarande kvar där inne och gror. Om jag istället stod upp för mig själv, och inte lät andra göra mig illa, utan att de fick höra det. Om jag kunde prata ut om hur ont det gör varje dag.

Då borde jag kunna gå vidare...

Kan Vuxna Barn glömma och förlåta?

2007-01-19T11:55:00.000+01:00

Är det så att man som vuxet barn har svårare att glömma och förlåta saker, eller är det bara jag?

När någon svikit mig, gjort mig ledsen, eller något annat som RIKTIGT gjort ont. Då har jag jätte svårt att släppa det.

Min pojkvän har svikit mig en gång, och fastän att det är OK idag, så tänker jag på det VARJE dag, jag kan börja gråta på stört bara jag tänker på det, och jag kan liksom inte komma över sveket. Kan nog inte riktigt förlåta det.

Det samma gäller för min pappa. Allt det han lät mig gå igenom kan jag inte riktigt glömma och förlåta.

Är detta någon skada som vuxet barn, eller är man kanske extra känslig som vuxet barn?

What Am I To You?

2007-01-17T18:01:00.000+01:00

Since I am not your everything,
how about I be nothing,
nothing at all to you?

Jul fylld med sprit

2007-01-04T17:19:00.000+01:00

Lovade skriva om julafton, även om det nu blir långt i efterhand...

Av någon konstig anledning så får jag alltid känslan på julaftonsmorgon att jag vill spendera HELA dagen med familjen. Det ska bli så trevligt och mysigt, och jag åker gärna hem till mamma så tidigt som möjligt.

Alltid mysigt att komma dit när hon gjort så fint och det luktar god mat. Vi pratar och tittar på TV, myser med syrran i soffan, skrattar och har det jätte kul.

När klockan slår 12 kommer nästan alltid kommentaren "Ja nu är klockan i alla fall över 12" och så dricks den första alkoholen (Whisky).

Jag dricker också på julen. Kan vara något glas vin eller öl till maten och sen något gott som Bailey's eller något till kaffet.

Men jag förstår bara inte det här med att häva i sig sprit! Glas efter glas, även om du redan är aspackad...varför hälla i sig ännu mer? Det blir så tråkig stämmning. Från allt det positiva så blir det upprepade frågor, sluddringar, ragglingar, bråk, skrik och har man riktigt tur så blir det gråt...

Min syster skyddar sig mot spektaklet genom att skratta och jag genom att fly...fly hem till pojkvännen.

Jul med Alkoholister och Familjen

2006-12-20T19:51:00.000+01:00

Ja, nu är det snart Jul igen som självklart ska firas med familjen.

För vuxna barn kan nog just Julen vara jobbig, för självklart ska det drickas på julafton. Men om det blir för jobbigt för oss, så måste vi komma ihåg att vi har rätt till att må bra. Så vi kan åka därifrån tidigare. Vi kan säga att vi ska gå och lägga oss. Eller på något annat sätt försöka distansera oss från alkoholisten.

Värst är det väl för er som fortfarande bor med en alkholist. Vad kan man göra för att julafton inte ska bli så "laddad"?

Farmors "Sting Operation"

2006-12-07T15:10:00.000+01:00

Pratade med farmor på telefon och berättade följande:

Hon hade hört på byn att det var någon snubbe som åkte och köpte sprit utomlands för att sedan sälja till alkisarna (min pappa inkluderad). Men för att få mer kött på benen åkte hon hem till pappa och mycket riktigt dök langarn upp med några klirrande kassar. Langarn och pappa gick in i köket, och farmor hängde på för att se hur affären skulle ta form.

Hon ser hur pappa ger langarna några hundralappar och tar emot påsarna som göms under köksbordet. Då tar farmor till orda
F- Langar du till min son?
L- Ja, vadå, annars hade han ju ändå gått ner på krogen.
F- Det hade han ju inte. Så lat som han är (fniss). Men när du kommer här och gör hemleveranser är det klart att han inte kan säga nej.

Langarn börjar gå mot utgången, men farmor följer efter.
F- Du langar ju sprit till nästan döda människor, att du inte skäms!

Langarn skyndar på ut till bilen där en tjej sitter och väntar. Farmor gör mentala anteckningar om bil och utseende, sen ringer hon polisen.

Först vill de inte göra något hos polisen, men farmor ger sig inte, och lämnar alla uppgifter hon har. Några veckor senare läser hon i tidningen att polisen slagit ner på langarna och hittat 2 lastbilar fulla med tobak, sprit och knark som köpts utomlands.

Pappa är först asförbannad på farmor, men farmor säger att han nu är som en ny person. När spriten enkelt levererade rakt i handen i hemmet, kunde han inte tacka nej och drack så mycket att han inte ens åt. Nu måste "lata" pappa pallra sig ner till systemet och då blir det inte lika mycket.

Så dagens ros går till "undercover farmor" !

Vuxna Barn är inte "påtända"

2006-11-21T17:07:00.000+01:00

En pojkvän till ett annat vuxet barn beskrev detta för mig, hur vuxna barn, "stänger av."

Jag blev så träffad av beskrivningen. Jag stänger också av vid konflikter eller andra känslosamma situationer.

Jag hör inte, jag vänder mina tankar innåt, jag pratar inte... jag stänger av!

Om jag bråkar med min pojkvän löser jag inte problemet med honom utan jag galskriker och försvarar mig som om det vore på liv eller död. Jag springer och låser in mig på toaletten (precis så som jag sett mamma göra när jag var liten). Sen sitter jag där inne och gråter och grubblar. Tankarna far runt om hur värdelös jag är, hur min pojkvän inte älskar mig etc...

Sen när jag inte har några tårar kvar, då kommer jag ut. Jag säger ingenting. Fortsätter inte disskussionen...jag är fortfarande avstängd.

Jag går och lägger mig...och när jag vaknar är jag klar med det hela. Vill inte prata, utan nu ska "allt vara normalt och som vanligt igen."

Personen som beskrev det här för mig berättade hur han tänkte "Hur fan kan hon och bara sova nu mitt i allt det här?"

Det är då kommentarer som "Vi löser aldrig något" och "Vi kommer aldrig vidare" kommer ur min pojkväns mun.

Frågan är bara hur jag ska lära mig att vara "påtänd."

De Unga och Ensamma

2006-10-31T19:27:00.000+01:00

Den jag tycker synd om idag är nog jag som 9 år och jag som 13 år (ska väl inte sticka under stol med att jag kan tycka synd om mig som 29 år också). Det var då jag var som osäkrast, svagast, och mest ensam.

Allt var så läskigt och jag såg inget slut på "helvetet."

När jag får e-mail ifrån "barn" som lever med en alkoholist, vaknar känslorna som jag hade till liv. Det gör så himla ont, och jag känner så starkt för dem. Känner att jag har ett ansvar att hjälpa dem, visa dem ljuset i tunneln.

Fick även ett mail från Lilla Aktuellt som på torsdag kommer sända ett inslag om dessa barn, de undrade om jag ville ställa upp på en intervju. Medan jag övervägde medverkan och anonymitet hittade de någon annan, så titta på programmet!

Även om jag fortfarande inte är "frisk" och också behöver "hjälp" så känner jag jätte starkt att vi som VUXNA barn måste hjälpa de yngre... för de har oftast ingen att vända sig till, och det förstår inte att det finns ett liv utan alkoholisten.

Funderar starkt på att bli en mentor/sponsor...någon som har några tips om hur man ska gå till väga?

Älskvärd?

2006-10-27T15:22:00.000+02:00

Jag tror verkigen att det finns de som tycker om mig. Mina mamma och syster "älskar" mig.
Är ganska säker på att de finns de som tycker jag är rolig, charmig, söt, häftig, snäll, vacker, skön, stark, generös, lojal och cool.

Frågan är bara... Är jag älskvärd?

Alltså, kan någon någonsin verkligen älska mig, mer än någonting annat? Känna att jag gör dem till en bättre person. Att jag förfyller det som saknas i deras liv. Att jag är underbar, och att de skulle dö utan mig???

Jag tror inte det...för jag kan inte ge dem "det där" som jag inte ens vet vad det är som gör att man känner så för en annan människa.

Jag saknar den förmågan. De kan gilla mig men aldrig riktigt älska mig... för det går inte att älska någon som mig.

Talande Drömmar?

2006-10-10T15:53:00.000+02:00

Två nätter i rad hade jag en dröm om mina föräldrar.

Dröm Natt 1.
Jag och min syster försöker förtvivlat rymma från pappa som ska döda oss. Vi smyger sent på natten, måste simma genom ett hav, men han har lakejer och spanare över allt som försöker hitta oss. Jag är livrädd. Jag måste hjälpa min syster som inte kan simma. Men allt går så långsamt och det finns ingen chans att jag ska kunna klara mig undan honom.

Dröm Natt 2.
Jag hoppar in för min syrra på restaurangen där hon jobbar. Jag springer förbrilt mellan borden och försöker ge service till alla. Försöker förstå hur kassan fungerar, men det är allmänt kaos. Mamma bor i närheten av restaurangen och kan se mig. Hon ringer mig mitt i kaoset på restaurangen och skäller ut mig för att jag ljuger och säger att jag ska jobba på restaurangen och därför inte kan hälsa på henne. Men hon kan se att jag inte är där. Jo, jag är här jag lovar!

Finns det någon drömtydare där ute??? Eller det är kanske ganska självklart...

Alltid Extremer

2006-09-28T20:13:00.000+02:00

Kanske är det så det är att vara anhörig till en alkholist? Att det alltid är extremer i förhållandet, antingen eller.

Antingen: Flera samtal i rad klockan 5 på morgonen från en påverkad far.
Eller: Han hör inte av sig på månader.

Antingen: Fylleslagsmål med mamma eller kompisarna.
Eller: Kramar och pussar på mamma och oss.

Antingen: Man får 30 födelsedagspaket när man fyller år.
Eller: Han kommer inte ihåg min födelsedag.

Antingen: Man ringer ambulans, behandlingshem, socialen och är hur involverad som helst.
Eller: Har ingen aning om hur personen mår eller om han ens är i livet.

Antingen: Skrattar, busar och leker.
Eller: Gallskrik och tårar.

...är det samma för dig och din alkoholist? Någonstans tror jag att detta inte bara gäller mig och min pappa.

Tyst tyst tyst...

2006-09-14T16:05:00.000+02:00

Ja då har det gått ett par veckor, och aldrig har det varit så tyst från pappa och farmor.

Jag har faktiskt inte orka ringa någon av dem. Men tro inte att jag varit så duktig att jag tagit hand om mig själv istället...eller på ett sätt kankse, att jag inte tagit kontakt med dem...och jag gick faktiskt på ett möte.

Men mest har det bara blivit jobb. Har grävt ner mig i jobb som vanligt när man vill slippa tänka på annat...

Lovar:
Ska börja gå på möten mer aktivt.
Säga ifrån ordentligt om farmor ringer.

Lovar kanske:
Att sluta tänka på att min pappa kommer supa ihjäl sig och att det är mitt fel.
Säga ifrån ordentligt om pappa ringer full.

Ruta 1

2006-09-01T21:14:00.000+02:00

Min syster hade ringt till pappa. Jag har inte orkat.

Han hade svarat stup full.

Syrran - men vad håller du på med förstår du inte att du kommer dö om du håller på så här.
Pappa - jag lyssnar inte på någon.
Syrran - nä men du kanske kunde lyssna på dina barn innan du dör.
Pappa - hoppas jag dör då och att det går fort också.

Svikna löften...

2006-08-29T16:13:00.000+02:00

I fredags ringde farmor:

F- Ja pappa är hemma nu, han kom hem igår.
VB - Va?
F - Ja han var här på middag. Han är ju på mycket bättre humör nu. Han hade med sig sån där Cider. Det är ju gott, så jag och farfar drack lite vi med.
VB - (Cider????)
VB - Ja ha, men jag känner att jag orkar inte hålla på att engagera mig om han inte gör det här på riktigt.
F - Nä det är nog inte mycket vi kan göra. Men han mår ju bra nu.

Så ingen från behandlingshemmet ringde som utlovat. De skickade bara hem honom efter 5 dagars avgiftning. Vad är det för ställe egentligen? Det kostar staten runt 3000 kr/dygn att min pappa är där, så skickar de bara hem honom efter 5 dagar för att säkert komma tillbaks nästa månad!!!

Vem vet om inte DU?

2006-08-24T20:30:00.000+02:00

Hade hört att bara en läkare kan få pappa bortskickad på längre tid. 10 dagar känns inte direkt som det kommer hjälpa så mycket.

Så jag ringde behandlingshemmet för att prata med läkaren.
"Han är på semester"
Fick prata med sjuksystern (SS). Då fick jag veta att pappa gick på Sobril och skulle trappa ner på det under de 10 dagarna.

VB - Sen då?
SS - Hur menar du?
VB - Ja, vi vill ju att han ska få mer hjälp. Hur kan vi göra för att han ska komma till ett vårdhem?
SS - Eh...
VB - Ni måste väl ha en plan, eller ska ni bara skicka hem honom sen?
SS - Du jag vet faktiskt inte riktigt hur det där fungerar.

VB - Nä hä, men vem vet det då?
SS - Ja, nä men något ska vi väl kunna göra. Kan jag ringa upp dig?

... ingen har ringt hittills och hans 10 dagar är över på Lördag...

Från en Drog till en Annan

2006-08-22T14:59:00.000+02:00

Fick efter mång samtal in pappa på ett behandlingshem.
Han får stanna i 10 dagar.
När jag ringde honom den andra dagen gick det inte att höra vad han sa.
Är han full?
Har han fått en hjärnblödning?
Vad är det som händer?

Efter samtal med sjuksystern fick jag veta att han gick på någon Avgiftningsdrog.

Kunde ingen ha varnat mig innan de kopplade vidare samtalet?

Efter samtalet var jag jätte upprörd. Tror det blev en chock att han var så borta...

Damned if you Do, Damned if you Don't

2006-08-15T20:26:00.000+02:00

Ja ha, nu ska man ha skuldkänslor för att man försöker hjälpa sin alkoholist. Annars har man skuldkänslor för att man inte gör någonting för att hjälpa...att man bara tittar på medans någon dör.

Nu ska jag känna att jag inte klarar av programet, att jag inte klarade att lämna över till en högre makt, att jag inte lärt mig någonting, att jag är svag som vanligt, och återigen blev duktiga flickan...

Vem ansvarar för att folk inte super ihjäl sig?

2006-08-09T11:20:00.000+02:00

Pratade med socialtanten
”Ja, du vet att det är inte så mycket man kan göra” (Nej, ni vill bara att min pappa ska supa ihjäl sig så han inte är ert problem längre.)

”Vi kan ju ha någon att hälsa på honom titt som tätt så kanske det blir bättre”
(Min pappa har druckit oavbrutet i över 30 år. Allt löser sig nog bara för att ni skickar förbi någon.)

”Vi får väl gå förbi och se hur det är med honom, vi känner ju inte till hans historia”
(För ungefär ett år sedan kollapsade min pappa och åkte ambulans in till sjukhuset. Doktorn sa då att om han fortsatte dricka skulle han dö…det hjälpte ju inte. Socialtanten skulle då se till att det blev LVM, men när pappa hotade med advokater hände inget mer…så någon jäkla journal vet jag att de har över min pappas tillstånd, men det är väl för jobbigt att titta efter!)

Kom igen! Vems ansvar är det egentligen? Min pappa måste ju ha rätt till vård, och det måste ju vara någon som är ansvarig för att se till att han får det?

Jag får bara känslan att ingen bryr sig. Ingen vill ta tag i det. Är det inte därför vi betalar så hög skatt? Det vill bara att han ska supa ihjäl sig så det kan ta fikapaus med kollegorna.

Akut Hjälp för Alkoholist

2006-08-07T20:57:00.000+02:00

Kraven kom och övertalade mig. (Trots som ni alla skriver att jag inte har något ansvar)

Åter igen ett samtal från Farmor kl. 20.00 som berättar att pappa varit där så påverkad att han knappt kunde ta sig hem. Han hade sagt att "Jag orkar inte mer och vill till ett behandlingshem". Jag vet inte om det betyder att han inte orkar leva alls längre...så knuten kommer naturligtvis i magen.

Kravet är på mig att fixa det!

Så jag ringer behandlingshemmet - "Nej vi har fullt och det är väntelista. Du får ringa socialen" (Socialen har telefontid 7.30 så då måste jag vänta till i morgon.) ”Eller om det är AKUT får du ringa 112” (Shit hur vet jag om det är AKUT eller inte?)

Så jag ringer 112 och frågar om de kan koppla mig till distriktsläkaren. ”Det här är ett AKUT nummer du har ringt” (Ja, jag är inte dum i huvudet) ”Min pappa håller på att supa ihjäl sig. Är det AKUT?”

Efter 5 samtal, har jag äntligen lyckats få någon att gå förbi och ta en titt på min pappa, för att se vad de kan göra.

Jag grät strömmar mellan samtalen. Första gången jag var på ett Al-Anon möte och sa att ”MIN pappa ÄR alkholist” grät jag också. Nu har det blivit lättare att säga det till dem i gruppen. Men jag märkte nu att för att få AKUT hjälp till en alkoholist måste man även KUNNA säga och förklara detta till HELT främmande människor. SKAMMEN var outhärdlig!

Skriver mer sen…

KRAV

2006-08-02T14:59:00.000+02:00

Usch vad jag känner att kraven hopar sig! Jag har faktiskt mitt eget liv att ta hand om!

Farmor ringer min syster och lägger kommentarer som
"Vuxet Barn då, bryr hon sig inte alls om sin pappa?"
JO! Jag bryr mig, säkert alldeles för mycket! Men jag har inte tid att leka mamma till min pappa!

Jag och sambon tog en väl förtjänad veckas semester. Då kommer kommentarer från pappa som
"Ja, men då kommer ni väl hit och hälsar på?"
NEJ! Varför skulle jag det? Är det semester det tror du?

...fast sen får jag ändå ont i magen och känner att det är ju på mitt ansvar att se till att han inte tar livet av sig. och tankar som att gud vilken hemsk människa jag är som är så taskig...

Utnyttjad

2006-07-24T22:29:00.000+02:00

Enligt farmor har pappa öppet hus, där folk kommer och går som de vill. Dricker, sover och skriker på farmor när hon kommer förbi för att städa, eller hämta pappas tvätt.

Jag blir arg på att pappa låter "polarna" skrika på farmor.

Farmor säger även att de dricker pappas "öl" (jag tror nog det är sprit), äter hans mat, och när han somnat av sitt rus tar de hans pengar.

Vet inte om jag blir arg, eller om jag skäms över att min pappa dricker sig så redlös att andra kan utnyttja honom på detta sätt.

Farmor ber mig att ta tag i det hela. Att jag ska ringa och säga till. (men jag kan inte...)

Ett Samtal till BRIS

2006-07-07T16:56:00.000+02:00

Jag tror inte jag berättat detta på min blogg, men med tanke på de unga personer jag kommit i kontakt med via bloggen vill jag berätta.

När jag var 12-13 år var min kompis bortrest och jag hade lovat att vattna blommorna hos dem. Det var under den här tiden i mitt liv som jag mådde som sämst. Jag var inte lika avslappnad som mina kompisar, hade inte samma trygga familj, trodde att jag var fast i situationen för alltid. Kom ihåg att jag ofta grät mig till sömns, med frågor i huvudet som, vad är meningen med livet? Kommer någon någonsin att älska mig? Varför är jag så värdelös? Varför händer detta just mig?

Så när jag vattnat blommorna en dag ringde jag upp BRIS (Barnens Rätt I Samhället).

Jag vet inte varför jag gjorde det. Kanske insåg jag att det var min enda chans. Ville inte att det skulle synas på telefonräkningen hemma.

Jag tror inte att jag planerat att ringa. Visste inte vad jag skulle säga, men jag ringde ändå.

Kommer inte exakt ihåg vad jag pratade om med personen som svarade på andra sidan, men jag kommer ihåg att jag grät en massa. Bäst av allt så kände jag ett lugn efteråt. Som om något tungt jag burit på försvunnit.

Jag antar att det var för att jag fått säga orden högt : Hjälp jag mår inte bra! Min pappa är alkoholist!

Vill bara att ni som är i situationen med en förälder hemma som är alkohlist ska veta att det kan hjälpa lite att bara få prata av sig med någon.

Bra eller Dåligt?

2006-06-28T21:43:00.000+02:00

Usch jag jobbar så otroligt mycket just nu. Det gör att jag inte hinner skriva i bloggen, gå på möten, ta hand om mina tankar, eller mitt förhållande.

Det är både bra och dåligt! Jag vet att jag måste ta tag i det snart, men samtidigt så slipper jag att må så dåligt just nu... he he jag vet... jag trycker ner allt så kommer det tillbaks med dubbel effekt senare.

Lär mig aldrig...

Skuldkänslor

2006-06-09T20:54:00.000+02:00

Farmor ringer på telefonen några gånger men jag är inte hemma. Jag ringer syrran senare för att höra om hon hört något.

Det har hon.

Farmor ringer för att hon är orolig för pappa.

Han tar inte hand om sig längre.
Han tvättar sig inte.
Tvättar inte sina kläder eller sitt hem.
Han öppnar inte när farmor ringer på.

Mina skuldkänslor växer till en enda stor knut i magen.

Jag tar tillbaks min fråga!

2006-05-30T18:56:00.000+02:00

Jag är FÖR FÖRLÅTANDE! Jag överdriver inte, även om jag säkert är extra känslig som vuxet barn för svek etc...Det är nog snarare så att jag tar aldeles för mycket skit just för att jag är ett vuxet barn, och inte tycker att jag är värd mer...

MEN om någon ljuger en rakt upp i ansiktet, och gör en sak medans den tänker "det här kommer hon bli jätte ledsen över men jag gör det ändå". Då räcker inte ordet "förlåt."

Om man är i ett förhållande får man INTE vara så egoistisk som min sambo är just nu. Då finns det INTE ett förhållande.

Jag vet ärligt talat inte om det finns några ord ELLER handling som kommer få mig att förlåta detta någonsin. Eller...jag kanske kan förlåta någongång, men ALDRIG glömma!

Är jag inte förlåtande nog???

2006-05-23T17:13:00.000+02:00

Om någon gör en så illa med handling eller ord att det känns som att man nästan inte ska överleva ... räcker det då med en mening som "Jag ber om ursäkt!" ???

Det gör inte det för mig. Borde det göra det?

Det känns som att det är så enkelt att säga förlåt så ska all den där smärtan man gått igenom bara vara bortblåst...

Är det jag som överdriver? Förstorar min smärta? Om jag känner att det gör så ont att jag inte kan andas, ska jag då må bättre efter "förlåt"?

En Födelsedag

2006-05-15T10:05:00.000+02:00

Min pappa fyllde år i lördags. Även om han aldrig hör av sig på min födelsedag, så tänkte jag vara en bättre människa. Jag var dock uppbokad hela dagen och visste att jag inte skulle kunna höra av mig.

När jag kommer hem sent på kvällen/morgonen så berättar min pojkvän hur pappa ringt hem till oss halv ett på morgonen. (Bara det är jobbigt. Att min pojkvän ska behöva stå och lyssna på hans sluddrande nonsense) Pappa är naturligtvis påtagligt påverkad, och så säger han något i stil med;

"Ja man har ju födelsedag så jag har lite fest med grabbarna!"

Nu undrar jag...Har han stannat i 15-20 års-ålder? Kan det vara så att det var då han började dricka och sedan dessa har hans liv varit i en enda stor dimma. Därför har han inte förstått att han blivit äldre, och att man då ändrar sina vanor/sätt att vara. Att vi blivit äldre (det är därför när vi träffas jag känner mig som 5 år igen). Han har inte kunnat reflektera över sin omgivning för han har ständigt varit inne i den där "fylledimman."

Därför har han när han fyller 56 år, en "fest med grabbarna." Han inser inte att han har en fest med grabbarna VARJE DAG!

Prioriteringar...

2006-05-06T21:23:00.000+02:00

Varför prioriterar jag alltid fel? Det som är viktigast som hälsa, mat, vänner, semester kommer alltid sist på listan. Istället jobbar jag som en galning, äter dåligt, röker ibland, och springer runt och hjälper andra människor med deras "viktiga" saker.

Som nu, viktigast borde vara att ta tag i mitt förhållande. Det var snart månader sedan vi var på parterapin, sen dess har vi tigit om problemen. Skjutit fram disskussionen. Jag skyller på saker som att jag åkte ju bort en vecka, blev sjuk, strul på jobbet, massor att göra. Då orkar man ju inte ta tag i det jobbiga, bättre att skjuta fram det!

NEJ! Detta löser ingenting... men jag är feg som en råtta och rädd för konfrontationer. När ska jag bli bättre på detta? Att ta tag i saker, se ödet i vitögat, våga ta en konflikt?

Minnen forts.

2006-04-24T18:24:00.000+02:00

Vissa andra föräldrar valde att ta med sina barn till baren. Vet inte vilket som är bättre egentligen, att lämna små barn hemma för att gå ut och supa, eller att ta med dem???

Hur som helst väckte det en del minnen att se barn i 5-10 års åldern i närheten av sina påverkade föräldrar.

Att se sina föräldrar tappa kontrollen över sina kroppsrörelser.
Höra dem sludra, utan att riktigt förstå varför.
Att inte få deras uppmärksamhet, för att de inte hör en.
Att de skulle dra upp en på dansgolvet, och "ha lite roligt". Ragglandes snurrade de runt på dansgolvet med mig i famnen. Man var glad att få uppmärksamheten och närheten (en kram) men också rädd för att vi skulle ramla omkull.
Att de blev så närgångna med varandra när de blev fulla. Lite tafsandes och kladdandes...var det så kärlek skulle se ut? Det var den förbilden jag hade.
Man fick tjata att man ville gå och lägga sig, men svaret man fick var "Äh gå och lek där borta med de andra barnen."
När man äntligen gick hem, så skulle det vinglas, ramlas, och saker for i golvet.
Och kanske värst...den där lukten. Sprit blandat med Vin blandat med Öl.

Observationer och Minnen

2006-04-19T20:12:00.000+02:00

Jag har ju nu kommit hem från min semester på Kanarieöarna. Jag hade det så skönt!

Vi var på ett riktigt familjehotell så det var lungt och skönt...för en snart 30-åring som bara vill sola och bada.

Eftersom det var fullt av familjer med barn, och eftersom alla var på semester, blev det en del observationer av fulla föräldrar. Det blev en del frågetecken och vissa minnen från när jag själv var liten.

Tänkte dela med mig här, och höra era tankar. Tar bara ett exempel per inlägg annars blir det för långt tror jag.

Det var väldigt många familjer från Tyskland, och övriga Europa, men även många från just Sverige. De vi märkte var att många föräldrar gick och nattade sina barn på hotellrummet för att sedan sitta och supa i baren.

Jag kan tycka att det är OK att barnen är själva när de är gamla nog, men här handlade det om att lämna barn från 0-5 år!!!

Är spriten verkligen så viktig att man väljer att lämna sitt barn ensamt på rummet?
Kunde de inte lika gärna ta en drink på balkongen?
Är det verkligen nödvändigt att supa skallen av sig VARJE kväll när man är på semester med sitt barn?

Nu blev jag också lämnad ensamen hemma mycket när jag var liten, för att mina föräldrar skulle iväg och "festa." Jag hoppas bara att jag var äldre än 5.

Vad Läskigt :)

2006-04-17T19:03:00.000+02:00

Jo, jag är tillbaks! Men blev genast sjuk när jag landade på Arlanda :(

Så nu har jag legat till sängs i en vecka med feber och inte kunnat visa min fina solbränna för någon!

Lite läskigt att ta tag i bloggen igen när man varit borta någon vecka. Typ som när man inte pratat med en nära vän på ett tag. Det blir så mycket man måste berätta att man aldrig hittar den där tiden att faktiskt ringa upp för man vet att man kommer prata i timmar, och så går det ännu längre tid tills man hörs.

Men jag får ta det lite i taget...

snyfft min solbränna är borta!!!

Tar Efterlängtad Semester

2006-03-30T16:18:00.000+02:00

OJ, nu ska jag äntligen få en veckas semester...ska åka till solen!!!

Har inte haft semester på 8 år ganska exakt, så den är efterlängtad. Det har varit så mycket pluggandes, och sen arbetandes att det inte funnits tid eller pengar förrens nu.

Hmmm... kan det vara svaret på varför man kännt sig lite sliten, oenergisk, och förhållandes trasslar??? :)

Men vilket slit det varit denna vecka för att förbereda för ledigheten... peeeewww, jobbar dygnet runt känns det som.

Men sen kommer jag tillbaks med ny energi och ska ta ny tag! (och kanske om jag har tur en liten solbränna)

Tack alla för svar på tidigare inlägget..återkommer snart.

Parterapi

2006-03-22T14:58:00.000+01:00

Ja ha, då var det bokat! Parterapi för ett vuxet barn och hennes sambo. Kan inte hjälpa att det känns som värsta nederlaget. Jag tror det beror på att jag känner mig så värdelös som inte ens kan ta hand om mitt eget förhållande.

Att jag och min pojkvän inte kan fungera ihop, så som det ska funka, utan hjälp.

Att jag är så svår att prata med. Att jag inte är tillräcklig för honom. Att jag inte når fram med hur jag känner för honom. Att jag inte vågar bli sårbar. Att vi inte kan lösa våra problem utan att bråka.

Utan att jag börjar gråta. Utan att jag blir hysterisk. Utan att jag får panik och känner mig o-älskad. Utan att jag vänder mig inåt och börjar trycka ner all känslor. Utan att det känns som om världen ska gå under.

Sen är jag rädd att jag inte ska kunna formulera hur jag känner eller tycker. Jag vet ju inte vad JAG vill, vad JAG känner, vad som ÄR rätt eller fel.

Och sen…

… tänk om det inte fungerar? Då kan vi inte säga ”ja men vi får väl gå i terapi och lösa det”. Är det över då?

Vuxna Pojkar

2006-03-20T14:02:00.000+01:00

Det är väldigt många kvinnor/tjejer på de möten jag gått på hittills. (Och även fler tjejer som skriver på min blogg). Jag undrar varför? Är det för att kvinnor vågar ta tag i problemet? Är det för att det är mer skamligt för män att fråga om hjälp?

Förra veckan var jag på ett ACoA möte. För första gången var det fler män än kvinnor där. Speciellt vuxna pojkar i min ålder, varav 3 var där för första gången. Jag blev glad faktiskt.

Det jag upplevt är att vuxna pojkar har en liten annorlunda ”story” än vuxna flickor. Nu generaliserar jag, men det verkar som fler pojkar utvecklar sjukdomen själva, något annat beroende, eller blir lite bråkiga/kriminella. Medan flickorna blir inåtvända med dåligt självförtroende och hamnar i dåliga förhållanden.

Jag har alltid undrat om det t.ex. är värre att växa upp med en mamma som är alkoholist, eller om man som pojke tar mer stryk av en avsaknad av mans förebild ???

Vad tror ni? Ser ni fler kvinnor på era möten? Finns det generella skillnader eller inte?

Det är i allafall alltid skönt och se att det kommer nya på mötena... det betyder att fler kan bli friska vuxna människor.

Mina Gener?

2006-03-16T12:09:00.000+01:00

Det är fler än en person som frågat mig via bloggen om jag är rädd för att själv bli alkoholist.

Jag har aldrig tänkt den tanken faktiskt, att jag själv skulle bli alkoholist. Att det skulle sitta i mina gener. Mina föräldrar, far och morföräldrar, farbror, moster, ja nästan alla i min familj har eller dricker väldigt mycket.

Jag har växt upp i en värld av alkohol. Folk har ragglat, sluddrat, och gjort bort sig på fyllan varje helg av min uppväxt. Jag tror att detta har gjort att jag associerar alkoholism med ”loosers” och patetiskt pinsamma människor. Jag vet att det är en sjukdom och att alkoholister inte är ”loosers” men det är så det är inristat i mig.

Jag kan dock när jag blir ledsen eller så få ett självdestruktivt beteende då jag bara vill röka massa cigaretter och dricka vin med någon kompis, men som Cajun skrev i mitt tidigare inlägg; Bakfyllan gör att man sen inte dricker alls på ett bra tag.

Min syster däremot jobbar på en bar, och är ständigt omringad av alkohol. Som många andra i den branschen blir det ”några öl” efter jobbet. Det jag känner är att jag vill få bort henne ur den miljön, men jag är inte rädd för att hon skulle gå över styr med drickandet.

Ja, det är bara hur jag känner... vore kul att höra från er andra.

Är Det Ett Test?

2006-03-13T14:00:00.000+01:00

Ibland undrar jag om hela mitt liv kanske är ett test. Om jag klarar mig igenom så vinner jag högsta vinsten.

Eller är det en förberedelse för något som kommer längre fram? Att jag måste vara stark nu, så kommer allt annat kännas enkelt sen. What doesn’t kill you only makes you stronger… typ…

Jag vill verkligen inte gnälla eller låta som om jag har det jätte svårt. Jag vet att det finns så många andra människor som har det så mycket svårare än jag. Jag har det faktiskt ganska bra i jämförelse… men ibland känns det som om jag fått lite extra mycket på min talrik. Samtidigt.

Som nu när jag ska vara stark och lämna över till min Högre Makt allt vad det gäller pappa, pojkvän, och allt annat. Då tvingas jag förbi min mamma på söndags eftermiddagen en kortis. Hon möter mig och pojkvännen i gamla utnötta träningskläder, rufsigt hår, och tydligt påverkad. Då känner jag bara att jag inte pallar mer på min talrik.

Räcker det inte med att jag måste hantera mina egna känslor över min uppväxt, skämmas över detta inför min pojkvän, gå på möten, jobba med mig själv, få höra att min pojkvän kanske vill lämna mig, och så ska min mamma börja dricka som hon aldrig gjort förr???

Högre Makt var det ja.

En Högre Makt

2006-03-10T13:29:00.000+01:00

Var som många andra lite skeptisk till det här om att det pratas om en högre makt och Gud i programmet. Men har förstått att det inte har med religion att göra. Är själv inte troende. För mig är min högre makt/Gud mitt hopp, mitt öde.

Ni vet när man står inför ett problem eller test, och så ”ber” man till någon/något att ”låt det gå bra nu”. DET är min högre makt.

Och jag har bestämt att lämna över ALLT till denna högre makt nu, för jag har tänkt, skrikit, gråtit, försökt varit strategisk, försökt bemästra mig själv, och även försökt spela spelet och hoppats på att vinna. Men det har inte gett mig någonting annat än huvudvärk, högt blodtryck, stress, och svullna ögon.

Så varsågod här är mitt öde. Det som händer det händer och det finns inget jag kan göra för att ändra på det. Det enda jag kan göra är att se till att jag mår bra. Att jag tar hand om mina primära behov.

På Telefonsvararen

2006-03-08T13:55:00.000+01:00

Hade missat 3 samtal på mobilen.
Alla tre från "Pappa."
Ringer svararen.
Meddelande 1: Klirr, klirr, klick...
Meddelande 2: Men vad i Helve..klick...
Meddelande 3: Men vad i helvete, mummel...vem fan är... klick...

Ja, så trevliga meddelanden kan man få från sin kära far som visar hur mycket han bryr sig om mig, och undrar hur jag mår. Vi har ju trots allt inte setts på snart 2 år, så jag förstår att han hade så mycket att säga. Kul också att han lät nykter!

Varför är svaret (fortfarande) JA?

2006-03-05T20:54:00.000+01:00

Klamrar du dig fast vid förhållanden därför att du är rädd för att vara ensam?
Är du extremt lojal, även mot dem som inte förtjänar det?
Gissar du dig till vad som är normalt?
Dömer du dig själv utan förbarmande?
Överreagerar du på förändringar som du inte kan kontrollera?

Tyngden På Mina Axlar

2006-02-28T22:11:00.000+01:00

Jag driver mitt eget företag och som många andra småföretagare jobbar jag många timmar. Därför har det blivit på sistone att jag haft mindre tid över att göra något med mamma, och på helgerna jobbar jag antingen eller så är jag bara för trött.

Jag märker att hon saknar mina besök. Det känns extra tungt då hon är ensamen, och hon inte är en sådan där som hittar på en massa själv. Hon vill gärna att jag eller syrran är med. Då jag är den som är mest aktiv i familjen, har det blivit så att jag varit den som frågat om hon vill hänga med på promenader eller någon sportaktivitet. Jag vet att hon älskar det, men skulle aldrig göra det ensamen. Men nu har jag inte haft tid på länge...

Jag har jätte dåligt samvete över att hon sitter alldeles ensamen på helgerna och typ inte går utanför huset om inte jag kommer förbi. Hon sitter där i fotöljen, med katten och kollar på alla TV-program.

Hon hintar med kommentarer som "det vore ju roligt att träna MED någon" eller "vad tror du en weekend resa till London skulle kosta, men du har väl inte tid". Aj aj mitt samvete...

Nu hade jag lovat att vi skulle gå på en basketmatch i helgen men jag hade bara inte tid då vi ska lansera en ny produkt i veckan. Hon ringde mig på söndagen och jag kunde höra besvikelsen. Värst av allt var att hon lät påverkad...och det var söndag eftermiddag. Alltså jobb dag morgonen efter. Usch jag får magont.

Om jag ska vara RIKTIGT ärlig så har det blivit allt oftare som jag kommer förbi på en helg och hon är påtagligt berusad. Är det för att hon är deprimerad och känner sig ensamen? För att jag inte kommer förbi lika ofta?

Safe Zone Förklaring

2006-02-24T16:09:00.000+01:00

Oj vad kul att det blev en liten diskussion på mitt tidigare inlägg. Alltid kul att höra vad andra tycker och upplever. Jag känner dock att jag vill klargöra lite…

Jag begär absolut INTE att min pojkvän ska hantera mig med silkesvantar hela tiden. Han MÅSTE ju få säga och göra exakt som han vill. Självklart har han rätt att vara arg, ledsen, inte ömsint och allt det.

Det jag försökte säga var att jag ibland tar kreativ kritik FÖR personligt och tillslut hör jag inte vad personen försöker säga. Jag tar ”jag gillar inte vad du gör just nu, men let’s solve it” som ”jag vill inte ha dig, kommer lämna dig, och jag älskar inte dig.”

Så detta med Safe Zone behöver bara appliceras vid ”diskussioner” då min partner vill att vi ska LÖSA ett problem och att jag då ska HÖRA vad han försöker säga. Annars tenderar jag ju att inte höra, och då kan vi ALDRIG lösa våra problem.

Det var helt enkelt bara ett förslag på hur jag tror att vi ska kunna nå varandra. Och istället för att alla diskussioner ska sluta med tårar och bråk, så kanske vi kan lösa ett problem tillsammans.

Om vi har ett ”vanligt” bråk då vi är arga, så känner jag naturligtvis likadant och skulle vilja ha en Safe Zone, men jag inser att jag inte kan begära det. Det jag kan begära dock är att han ska försöka förstå att när han säger vissa saker så tolkar jag dem fel (eller på mitt sätt), så att han också tänker sig lite för vad han säger.

Tycker bara att det var så skönt att äntligen se vad jag gör för fel, och varför. Jag tror också att min pojkvän uppskattade att jag talade om detta. För han vill ju att jag ska HÖRA.

Eller?

Safe Zone

2006-02-21T14:10:00.000+01:00

Jag har bloggat en del om det här med att när någon är kritisk mot mig, speciellt min pojkvän, så hör jag inte vad de säger egentligen. Allt jag hör är ”jag älskar inte dig”, ”du är inte bra nog” etc…

Jag har inte riktigt förstått varför. När jag senast hamnade i en ”diskussion” med min pojkvän så tror jag att jag fick svar på det.

För det första så börjar jag nästan alltid att gråta. Det behöver inte vara för att jag blir ledsen, utan det kan vara för att jag blir upprörd, eller arg. Så gråt är inte lika med ledsen alltid. Men ibland så blir jag ju ledsen, och det är faktiskt då som öronen slutar fungera. Det är då jag inte hör vad han säger.

Och nu har jag kommit på att det är för att när jag blir ledsen, och han står på andra sidan rummet, och inte bryr sig om mina tårar, så börjar tankarna i huvudet gå ungefär så här:

…Vad han är elak. Hur kan han låta mig gråta så här utan att trösta mig. Bryr han sig inte alls om mig. Hur kan han fortsätta att skälla när han ser hur ledsen jag är. Han älskar inte mig. Det är ju självklart så. Hur skulle han kunna älska mig och säga så här. Jag duger inte åt honom…

Nu är jag så glad att jag förstått. Så sist så jag det precis rakt ut, istället för att hålla det inne. Jag sa att jag inte förstod hur han kunde låta mig bli så ledsen utan att trösta mig. Det var as skönt!!!

Han tycker naturligtvis att jag tar allt FÖR personligt, och ser ingen anledning till mina tårar. Men jag försökte säga till honom, att jag kommer att höra VAD han säger om han tillåter mig en Safe Zone. Med detta menar jag att om han höll om mig, eller tröstade mig, så skulle jag känna mig safe. Jag skulle inte vara orolig att han slutat älska mig. Jag skulle förstå att han inte försökte vara elak. Och då skulle jag kanske faktiskt HÖRA, och vi skulle kunna lösa våra problem istället.

Kan detta vara ett tecken på tillfrisknande månne?

Är det så andra gör - konfronterar?

2006-02-17T16:00:00.000+01:00

Min pappa bor långt ifrån oss, nära sina föräldrar. Så jag och syrran brukar alltid slå 2 flugor i en smäll och åka dit tillsammans och hälsa på dem alla på en gång.

Det var ganska exakt 2 år sedan sist.

När jag var hemma hos min syster sist, så nämner hon i förbi farten att hon fått ett ryck och beställt en tågbiljett för att över helgen åka och hälsa på dem. Hon säger något som ”Vet inte vad som flög i mig, fick bara en känsla och bokade sent i går.”

Jag berättade för pojkvännen att syrran skulle åka. Samtalet låter typ så här:

P: Va? Ska inte du också åka då?
VB: Nej, jag vill inte, och har inte tid.
P: Fråga hon om du ville följa med?
VB: Nä, det var något ryck hon fick…bokade i går kväll.
P: Varför fråga hon inte dig?
VB: Vet inte. Hon trodde väl kanske inte att jag hade tid.
P: Fråga du inte varför hon inte frågade dig?
VB: Nej

P: Det är ju inte normalt att hon inte frågar dig. Ni åker ju alltid ihop. Undrar inte du varför hon inte frågade dig? Tycker inte du att det är konstigt?
VB: Nej.
P: Det är ju jätte konstigt, så gör man ju inte. Bara bokar och sen i sista sekund berättar man det. Du skulle ju aldrig göra så.
VB: Kanske, jag vet inte. Jag bryr mig ju inte, och jag vill ju inte åka.

Nu tror jag att diskussionen är över, och går typ därifrån. Då får han värsta rycket!

P: Som vanligt då, du vill inte prata mer.

P: Jag fattar inte att du aldrig kan konfrontera din familj. Varför du inte bryr dig, och varför du inte frågar henne. Jag fattar inte dig. Du går på möten, bloggar och pratar så mycket om allt det här, och sen när det händer något sånt här så säger du inget till din syster.

Ja så fortsätter det så…han förstår inte mig…

Måste jag konfrontera henne när jag inte egentligen bryr mig? OK det var skumt att hon inte frågade mig…men what ever.

Så blir jag så ledsen att min pojkvän tror att VIPS ska jag bli super duktig och frisk och våga konfrontera alla bara för jag går på möten…

Tar Jag Fel Väg?

2006-02-15T16:46:00.000+01:00

Har tänkt på det här med att min syster inte alls är intresserade utav Al-Anon. Hon frågar aldrig något, vill inte gå på möten, anser inte att hon behöver det.

Betyder det att jag är "sjukare" än henne. Kan de vara så att jag har skadats mer? Nej, jag ser ju samma beteenden i henne.

Jag har ju nästan ingen kontakt med min pappa idag. Han ringer kanske max 5 gånger på ett år. Min syster dock ringer han till mycket oftare, och hon ringer honom också. Är det därför? Är det Alkoholisten jag ska pratar med istället? Kommer jag bli friskare då?

Håller jag på och snöar in mig i mina egna tankar, behov, och tillfrisknande? Som ett jäkla EGO. Är det därför jag inte blir frisk snabbare? Är kontakt med Alkoholisten ett måste?

Kan jag då skaka av mig det hela så som hon gör?

Duktiga Flickan Trampar Vatten

2006-02-13T14:02:00.000+01:00

Nu har jag gått på Al-Anon och ACOA möten sen i april 2005, och i början var det så mycket som välde upp. Gamla och förtryckta minnen och känslor kom upp till ytan. Så mycket att bearbeta och förstå. Men jag kände också att jag växte.

Nu står jag helt STILL! Jag går på möten, skriver i bloggen och pratar med andra. Det är jätte givande och jag får mycket A-HA upplevelser, men det känns som min personliga utveckling står helt still.

Jag förändrar liksom inga av mina beteenden. Och sen krisen med pojkvänner börjar jag ju nästan ta steg bakåt. Börjar det där dåliga tankesättet etc…

Jag känner också en press att utvecklas i det här…att bli ”friskare.” Vill att de i min omgivning ska se en skillnad, att ni ska se en skillnad, att jag ska se en skillnad. Det kanske är duktiga flickan i mig…att alltid prestera…men jag vet inte hur jag ska gå vidare. Kan inte ta till mig stegen, och kan inte själv hitta en väg…återigen det här med att jag inte kan AGERA.

ENSAM

2006-02-09T16:39:00.000+01:00

Jag är inte ensam rent fysiskt. Jag har vänner och familj runt mig, även om jag just nu inte orkar träffa eller prata med dem. Min pojkvän är med mig ibland 24 timmar om dygnet...så jag är inte ensam. Varför känner jag mig då så himla ensam?

När jag försöker förklara för min pojkvän säge han "Men jag är ju här."

Ja, han är där fysiskt...men det känns som om han inte är där. Han öppnar inte sin famn och ber mig komma dit. Han pussar mig inte i nacken. Han ger mig inte blickar som säger "I love you." Hans obefintliga behov av min närhet gör att jag känner mig ensam...är jag konstig?

ONORMAL

2006-02-08T14:49:00.000+01:00

Känner mig så himla onormal. Allt med mig är onormalt. Alla runt om mig verkar vara normala, vuxna, ansvarfulla och riktiga människor. Jag är bara fel fel fel.

Mina tankar är inte normala, mitt ältande är inte normalt. När jag frågar mig själv vad JAG vill, vad JAG känner, hur JAG mår, vad som är viktigt för MIG...så kommer inga svar! Jag kan inte agera, bara reagera. När jag bråkar med min pojkvän reagerar jag som en barnunge. Jag skriker, gråter, lyssnar inte, tycker bara synd om mig själv och inser att jag är värdelös.

Jag kan inte hantera den här krisen som en vuxen människa. Jag kan inte agera...jag tar inga beslut, och jag tar inga initiativ. Jag kan inte få mig själv att flytta. Jag kan inte få mig själv att känna vad jag egentligen känner. Kan inte uttrycka mig i ord. Vill att han ska läsa mina tankar, att han ska förstå och se mig, utan att behöva säga något.

Min familj är onormal. Jag orkar inte mer...kan jag inte få vara som NORMALA människor. Kolla bara på detta inlägg...det är inte normalt! Istället för att realistiskt se på saker och ransaka så bygger jag bara upp en hög mur, gräver ner mig, och mår dåligt.

Someone Else Has Already Been There

2006-02-05T13:48:00.000+01:00

Jag har upptäckt att vad man än går igenom här i livet så finns det redan en bok, sång, eller film om exakt just det. Så många andra har redan gått igenom samma sak och beskrivit detta på ett sätt att man alltid känner "åh det där kunde vara min ord" eller "det kunde vara jag."

Jag antar att det också betyder att vi egentligen skulle kunna lära av andras misstag. Tex om man pratar med någon om deras förhållande som gick fel så kanske de säger "om vi bara hade pratat mer" men varför lär man inte av det då och pratar med sin egen partner? Varför envisas man med att gå igenom dessa saker när ett facit redan finns där ute?

Så många gånger har jag hört "If you truely love someone, let them go." Kanske jag för engångsskull ska lyssna och göra just det.. LET HIM GO!

UTTRÅKAD!!!

2006-02-03T16:31:00.000+01:00

Fasiken, ska inte fredagar kännas bättre än så här? Så himla uttråkad. Har inget plannerat för hela helgen. Kan inte ens komma på en enda sak jag vill göra, eller en enda person jag vill träffa.

Jag tror jag är utbränd eller börjar bli deprimerad...har hört att man då inte kan hitta något kul i sitt liv. Jag orkar inte träffa vänner för då måste vi prata om mitt förhållande och jag orkar bara inte det. Jag orkar inte förklara, försvara etc...

Jag vill inte heller bara sitta hemma med honom, för vi behöver vara ifrån varandra så mycket som möjligt. Vi spenderar alldeles för mycket tid ihop...och vi går bara varandra på nerverna nu. Samtidigt, så när jag inte är med honom sitter jag bara och ältar och oroar mig för oss, vad han gör, vad han EGENTLIGEN tycker och tänker...

Nä jag orkar inte...måste finnas något jag kan göra som får mig på andra tankar...

Får väl pröva den här...funkar väl i några minuter i alla fall :)

Fyra jobb som jag har haft i livet:
- Sommarjobb som städare på ett sjukhus.
- Administratör/Allt i allo på ett litet företag i Sthlm
- Webbdesigner medans jag studerade utomlands
- Egen företagare

Fyra filmer jag kan se om och om igen:
- Dirty Dancing - cheezy I know
- Nyckeln Till Frihet - bäst någonsin
- The Usual Suspects - världens bästa slut
- ...åh jag vet att det finns en till...får återkomma

Fyra platser jag har bott på:
- Förorten i Sthlm
- Los Angeles
- Stockholm
- På kontoret

Fyra tv-serier jag gillar att titta på:
- Seinfeld
- Simpsons
- 24
- Sex and The City

Fyra platser där jag varit på semester:
- Spanien
- Grekland
- New York
- Los Angeles

Fyra hemsidor jag besöker dagligen:
- www.hotmail.com
- www.dn.se
- vuxetbarn.blogspot.com :)
- www.aftonbladet.se

Fyra favoriträtter:
- Lax
- McDonalds
- Chiken Medallions - Cheese Cake Factory
- Tapas

Fyra ställen du hellre skulle vara på just nu:
- I en varm säng med någon att krama
- På solsemester
- På banken för att ta ut mina miljoner
- I vår nya större lägenhet/radhus

Vuxet Barn Saknar Primära Behov

2006-02-02T15:42:00.000+01:00

Min pojkvän kan bli galen på mig när jag inte äter ordentligt. Jag kan vara så där tjurig och grinig, eller ha jätte ont i magen… och så klagar jag till honom. Han tittar bara på mig och suckar ”Ja men kan det bero på att du åt 2 mackor till middag igår?”

Jag har kommit på att jag saknar den där förmågan att ta hand om mig själv, alltså de där basala behoven, så som mat, vitaminer, och sömn. Om jag bodde själv skulle jag inte alls äta lika mycket som jag gör nu… skulle säker bli någon macka när jag blev hungrig. Skulle säkert få skörbjugg.

Jag förstår heller inte när jag jobbat för mycket, eller behöver vila. Jag kan boka upp mig hela veckan utan problem, och förstår sen inte varför jag är tjurig eller trött på söndags kvällen.

Jag säger JA till alla som behöver hjälp, men inser inte när jag själv behöver den. Jag bryr mig inte om jag inte hunnit få i mig mat på hela dagen eller inte fått en enda stund för mig själv under helgen.

Så vad beror det här på då? Jag har faktiskt hört andra vuxna barn dela om samma sak. Kan det vara så att vi som barn var för upptagna med alla andras behov etc…att vi inte lärde oss att ta hand om våra egna? De vuxna i vårt liv prioriterade inte heller våra behov, för deras liv var också i kaos. Därmed lärde vi oss inte att se till att våra primära behov blev fyllda.

Skulle Du?

2006-01-30T16:28:00.000+01:00

Såg på något program i helgen där bl.a. Tomas Fogdö var med. De pratade om hur vissa människor kan vara ganska tuffa mot sig själva, på gott och ont.

Tomas Fogdö svarade på frågan, att han nog kunde vara ganska hård mot sig själv för att "pusha" sig själv. Men sen så sa han något som fick mig att tänka:

"Du borde fråga dig en sak.
De saker som du säger till dig själv,
skulle du säga dem till någon annan som du älskar?"

Jag tyckte det var en bra påminnelse om att vi måste komma ihåg att älska oss sjäva, och vara lika snälla mot oss själva som vi är mot andra vi tycker om...för vi ska tycka om oss själva...jag med...

Good Will Hunting Moment

2006-01-27T15:13:00.000+01:00

Alla ni som sett filmen Good Will Hunting kanske förstår det här bättre :)

Träffade en av mina närmaste kompisar som har känt mig sen jag var 9 år. Hon är dessutom gift med ett annat vuxet barn, så hon förstår mig ganska bra.

Jag var hemma hos henne och vi åt middag, drack vin, och lyssnade på musik. Vi pratade naturligtvis om min situation som är helt oacceptabel. Jag berättade hur dåligt jag mår och hon försökte förstå vad som gått fel. Hon och hennes man har ju också gått igenom rätt mycket eftersom han är ett vuxet barn...och det roliga är att jag är väldigt lik honom, och min kompis är väldigt lik min pojkvän...undrar om det är för att vi som vuxna barn söker oss till en viss typ av människor?

Hur som helst så slutade det hela i just ett "Good Will Hunting Moment." Kommer ni ihåg i filmen då Will, Matt Damon, är hos psykologen Sean, Robin Williams. Och psykologen börjar fråga om hans barndom, och hur han brukade bli slagen av sin far. Dialogen går typ så här:

S - It´s not your fault
W - Oh I know

S - It´s not your fault
W - I know

Så fortsätter det så där tills Will bryter ihop och gråter.

Fast i situationen med min Kompis såg det typ ut så här:

K- Har du pratat med din pojkvän om hur du kände när du växte upp?
VB - Jo
K - Men verkligen förklarat?
VB - Jo
K - Hur du kände? Han måste försöka förstå det för att förstå dig och hur stort det är för dig.
VB - Jo
K - Vad har du sagt då? Hur kände du när alla kompisar sa att de sett din fulla pappa i centrum?
VB - Det var jobbigt. Kände mig ensamen.
K - Men ser du inte hur kliniskt och kallt du berättar. Jag vet ju hur du mådde, jag ser ju dig. Även om jag inte förstod då varför jag inte fick komma hem till dig och spela Nintendo, så förstår jag ju nu. Hur kände du verkligen egentligen när du låg ensamen på ditt rum på nätterna och grät.

PANG....shit vad just den känslan kom fram "när du låg ensamen på rummet och grät varje kväll."

Jag började gråta.

K - Väldigt mycket uppenbarligen.

Hon kramade om mig.

VB - Jag kände mig väldigt ensammen och värdelös.
K - Men du är inte värdelös, du är bland de mest otroliga människor jag känner. Du är bland de snällast och lojalaste männsikor man kan hitta. Du är charmig, rolig, och påhittig. Du är INTE värdelös.

Jag förstår nu att min pojkvän har inte kunnat gräva sig in på djupet...när jag svarat på hans frågor har de bara varit på ytan. Han har inte förståt att jag känner mer än de jag säger till honom, och jag har inte kunnat hitta ett sätt att tala om det för honom ännu. Vet inte hur jag ska kunna öppna mig. Min kompis fick mig att öppna mig bara av den anledningen att hon vägrade att bara ta mitt enkla svar "Det var jobbigt."

Förstår jag ens mig själv?

2006-01-23T22:26:00.000+01:00

Mycket tankar har det blivit på sistone. Tänkte på en sak för att jag just svarade på ett inlägg.

Ordbankaren skrev till mig "Kan du ta den lilla flickan i famnen och krama om henne så har du vunnit mycket. Du är inte din uppväxt och det du varit med om. Du är större än så."

Precis som jag svarade, så tänkte jag...kan jag ta den där lilla flickan i famnen...Nej, jag är lite arg på henne och tycker att hon borde vara lite starkare och inte så himla svag och känslig. Kom igen, var/är det så hemskt egentligen? Tänk på vad andra människor går igenom! Bu hu...du hade en alkoholiserad pappa...so what? Ska du skylla allt på det? Kom igen, du är vuxen nu. Som Ordbankaren säger, Du är inte din uppväxt, Snap out of it!!!! Sluta vara ett offer.

Förstår jag ens själv mig själv, förstår jag verkligen vad min uppväxt gjort med mig? Varför är jag inte star nog att vara "frisk" nu?

Vilse

2006-01-18T17:07:00.000+01:00

Precis när jag trodde att jag hittat ut ur mitt inres spökskog, som jag irrat runt i så länge, så har jag nu gått vilse igen.

Jag är helt vilse i mina känslor. Jag trodde att jag börjat förstå mig själv, att jag kunde sluta tänka alla de där negativa tankarna, sluta ha ångest...för nu är jag en ny person, som förstår det lilla barnet som jag var...som skrek där innuti.

Men nu är jag tillbaks i exakt samma känslomässiga stadie som jag var i vid 13 års ålder. Även om jag kan se det nu, så är det exakt lika jobbigt, och känslorna känns precis lika äkta.

TACK alla ni som svarade på mitt förra inlägg. Det värmde verkligen...men som "inte för intet" sa....jag orkar inte med en till sorg...inte just nu! Hur ska jag orka arbeta igenom detta? Och precis som "ordbankaren" skrev...så vill jag inte se mig själv som ett offer...inte längre...och så började jag skämmas för era inlägg. Skämmas för att jag tycker synd om mig själv och ni ska behöva stötta mig...kände mig så svag och patetisk!

Men när jag läser inläggen idag igen...så värmer det ändå. Jag måste lära mig att kunna ta emot hjälp/uppmuntran utan att skämmas.

Jag hatar att vara vilse i mina känslor igen! Vet inte vad jag vill, vad jag känner, vad som är MINA känslor, vad som är riktigt, vad som är fel. Är jag betydelsefull? Är jag värdelös? Fan vad jag hatar mina tankar. Ska man aldrig komma ur det här? Ska man gå tillbaks till 13 varje gång man mår dåligt?

Känns som om min pojkvän ertappat mig i en lögn...nu ser han sanningen, alltså mig. Börjar tänka tankar som "han kanske aldrig kände mig" "han kanske aldrig såg mig för den jag var."

"Emma och Lalandakid" - jag vet att det inte bara är jag som bär ansvar...men tack för att ni påminner! Kanske tar jag på mig skulden FÖR mycket...men jag har ju så många brister...utan orden så kan jag inte ens få min pojkvän att inse hur mycket jag älskar honom. Jag har blivit så jävla ego, att jag bara sugit ur honom allt han hade att ge mig. Jag är vuxen men känner inte ens mina egna känslor. Jag är någons flickvän men kan inte ens ge.

Tack för att ni finns där ute och ger mig perspektiv...jag behöver det för jag är helt ärligt VILSE!

Mitt Hjärta Har Gått Sönder

2006-01-11T19:08:00.000+01:00

Jag började mitt arbete med hela min barndom efter att jag flyttade tillbaks till Sverige (tillbaks till det jag lämnat) och när mitt förhållande till min pojkvän ifrågasattes. Jag ifrågasattes som flickvän, och jag fick förstå att jag nog misslyckats som flickvän i och med att jag inte kunnat ge tillräckligt med kärlek, uppskattning, stöd etc...

Jag har insett en uppväxt med en alkoholist har gjort att jag inte är en fullkomlig människa. Jag fattas så många delar... allt från känslor till att kunna vara någons partner...en omsorgsfull kvinna.

Nu har mitt hjärta gått sönder! För nu inser jag att jag, beroende på vem jag är och hur jag varit i mitt förhållande, har förstört något som kunde ha varit "for life." På grund av alla sjuka beteenden som jag fått ärva...svagheter... så vill min pojkvän inte vara tillsammans med mig längre...jag sög ur honom allt han hade att ge, för att det saknats hela mitt liv. Men jag var så törstig och hade inte lärt mig hur man ger tillbaks, så till slubt har han blivit en torr svamp som behöver vätska...och han tror inte att jag någonsin kommer kunna ge det till honom. Efter 11 år så kommer mitt livs kärlek att lämna mig...

Nedan är en bra länk för er som är vuxna barn eller ni som älskar ett vuxet barn.
http://members.chello.se/javell/karleksfull.htm

Min storsta mardröm har nu blivit verklighet, precis som det står i texten i länken ovan "Du kommer att lära känna mig och förstå att det inte går att älska mig."

Drama Nr.2

2006-01-09T16:05:00.000+01:00

Vet inte hur jag glömde att skriva om drama nr. 2 som hände över julen...kanske förträngde jag det...men jag kom på det idag när pappa ringde...

Drama Nr.2
Dan innan nyår ringde min syster mig och frågade om pappa ringt. Det hade han inte. Hon berättade i allafall att han blivit misshandlad på fyllan. Hon hade inga detaljer direkt, kom ihåg att min familj är fåordig, men tydligen hade någon av alkispolarna tänt till och pappa fick en blåklocka, bruten näsa, och stygn i läppen...

Trevligt va?

Vad säger man till sin pojkvän efter att man lagt på luren och han säger "vad ville hon?"

Jag hade bara ont i magen och scenen spelades upp på näthinnan. Det var enkelt att se det framför sig efter alla andra fylle bråk och slagsmål man bevittnat.

Jag orkade inte just då berätta för min pojkvän...efter julens bravader orkade jag inte än en gång bekräfta för mig själv och erkänna för honom att min familj är så pinsam och onormal. Igen känner jag det där med att jag blir för sårbar; jag har ingen bra familj att bidra med, han kan döma dem, och jag känner att jag är lika med dem därför dömer han mig...

Berättade ändå, några dagar senare. Min pojkvän säger "Gud han måste ju sluta dricka!"
Och jag känner bara att det han igentligen menar är "Du måste se till att han slutar dricka, det är ditt ansvar. Du vet bättre. Om du bara ansträngde dig skulle du kunna göra det. Hur kan du bara se på? etc "

Ibland känns det som det inte är så bra för mitt förhållande att jag delar med mig om allt det här. Att min pojkvän läser min blogg. Det måste ju vara väldigt avtändande för honom...varför ska han vara tillsammans med mig som har alla dessa problem och denna sjuka familj...

Hur som helst så ringde ju pappa idag. Full naturligtvis. Jag tror att han ringer till mig och syrran för att berätta som ett rop på hjälp, eller?

Varför kan jag inte vara lika stark som i situationen med min mamma när han ringer? Jag säger ingenting om vad som hänt, börjar prata om vädret!!! jag blir 5 år gammal igen och låtsas som om allt är skit bra... "ja hur är det med farmor då" "har ni någon snö".???!!!

Varför?

No More Drama

2006-01-02T16:13:00.000+01:00

Ja då har Jul och Nyår passerat...och inte helt utan drama så klart. Även om jag inte bor med min alkoholist, eller firar jul med honom, så blir det ändå ofta lite drama runt den här tiden. Jag vet inte varför...kanske är det bara jag som reagerar starkare, känner mer, och de andra i familjen kanske tycker att allt är lungt.

Allt drama denna jul berode dock inte endast på min medberoende familj, utan sådana där roliga saker som man inte kan förutspå...att kylskåpet ska paja till julen, och att det inte går att hitta ett nytt som passar under 18000 kronor!!! jippie...

(Efter mycket om och men så har vi nu ett nytt och kan äta mat som vanliga människor.)

Eller andra roliga saker som att man blir sjuk dan före Nyårsafton och bara får ligga i sängen och se hur sin uttråkade sambo får fira värdens tråkigaste nyår i soffan!!! Jippie...

Men sen är det ju det där dramat som kommer bara för att vi är vi. Medberoende och anhöriga.

Det började med all den där oron innan jul då mamma inte tror att hon räcker till, eller är bra nog, och börjar osäkert säga saker som "kanske vi inte behöver fira jul i år", "kanske vi struntar i julklappar", "måste vi ha så mycket mat".

På julafton kommer min irritation över att vi inte sitter ner vid ett matbord som vanliga människor och äter julmaten,utan vi sitter framför TVn som vi alltid gjort. Precis så som vi gjorde då, när pappa "diktatorn" bestämde att han skulle se på TV när han åt...så vi följde bara efter för att inte starta ett bråk.
Och bara för att vi inte kan prata som vanliga människor, så vi måste ha en TV att titta och skratta åt, så att vi kan "umgås." Men jag sa inget denna jul, ville bara ha frid och fröjd.

Sen irritationen över att mamma smyg dricker i köket från de lite starkare flaskorna...för att i vardagsrummet bara dricka öl som vi andra. Men jag sa inget denna jul, för jag ville bara ha frid och fröjd.

Detta leder till att mamma börjar det där ältandet...eller frågar om frågor hon frågat för en halvtimme sen, så som "såg ni det där på TV", "har ni tagit mer mat". Det kan driva mig till vansinne...

Sen kommer mer osäkra uttalanden som "Ni kanske ville haft något annat", "jag har ju inte så mycket pengar"...

Sen blir syrran irriterar och börjar tjafsa med mamma...vilket leder till otrevlig stämning.

Då ringer jag mid SOS samtal till sambon och frågar om han inte ska komma och hämta mig snart.

Sen så kommer Drama Nr.1
Mamma börjar hysteriskt gråta i köket. Fick exakt samma känsla i magen som när hon låste in sig på toaletten när vi var små och grät. Usch, trodde jag inte skulle få de där känslorna något mer...
Syrran och jag rusar in i köket och undrar vad som är fel. Det utspelar sig ungefär så här:

VB-Vad är det, varför gråter du?
M- Äh inget.
S- Vad har hänt?
VB- Men säg om det är något som vi gjort.
M - Nej, det är bra. (torkar tårarna) Så, nu är det bra.
VB - Men så kan du ju inte bara säga. Du kan inte börja storgråta och sen inte säga vad som är fel.
M - NEJ!
VB - Men...
M - NEJ!

Syrran börjar nu tycka det är jobbigt. Kommer ihåg att hon hade stora problem med oro och ont i magen när hon var mindre som just berodde på våra föräldrars bråk och skrik. Hon börjar också tycka att det är jobbigt eftersom min sambo är på väg. Återigen det här med att ingen utanför får veta att något är fel. Inte visa oss sårbara för andra.

Men jag bestämde mig då för att inte göra som vanligt och bara vara tyst för att få lugn och frid. Jag har ju faktiskt lärt mig nu att det är bättre att tala ut, att prata om det jobbiga, det blir ju bättre då. Jag kan inte ha gått på alla dessa möten, och skrivit alla dessa inlägg, och sen bara som vanligt köpa mammas "NEJ!"

Så då...

VB - Nä jag tycker det är orättvist att du ska gråta och sen inte säga vad som är fel. Då får ju vi gå hem sen och känna att vi förstört julen och att vi fått dig att gråta. Det är precis det här jag menar att vi aldrig pratar ut. Att vi bara trycker ner. Det har ju lärt mig och syrran att göra precis på samma sätt. Gråta men inte tala om vad som är fel. Vi är ju en familj! Vi borde kunna prata om vad som gör oss ledsna.

(Det var helt sjukt, kände mig som en helt annan människa. Plus att jag faktiskt kände att jag hade "övertaget" på det sätt att jag vågade prata, med stabil ton, och jag kunde säga ifrån.)

Så jag tvingade fram ur henne vad som var fel, och även om hon inte talade klart så tolkade jag det så här:
När hon var yngre åkte hon hem och hälsade på sin familj varje jul. Hennes pappa, som hon såg upp till mer än någon annan och som var den bästa mannen hon kunde tänka sig, kom alltid och hämtade henne på tågstationen. Men så en jul så mötte han henne aspackad! Han hade aldrig druckit förut, och hela mammas illusion antar jag föll i spillror. Hon var pappas lilla flicka och han den ultimata mannen, och så var han bara odräglig. Och detta gör mamma ledsen varje jul.

Nu tror jag hon började gråta för att hon var trött och själv hade druckit lite...då blir man ju lite mer känslosam. Men är det inte lite ironiskt att mamma än idag gråter över något som hände en gång i hennes ungdom, men som mer eller mindre hände varje dag i min? Borde hon inte då förstå exakt hur det måste kännas för mig...

Trevlig Helg

2005-12-23T14:30:00.000+01:00

GOD JUL

&
Trevlig Helg!

Hoppas ni får en skön helg med massor av god mat!
Även om Julen kan vara lite jobbig för vissa av oss

så önskar jag er alla en lugn och trevlig Jul
med era familjer.

VuxetBarn

En Medberoendes Bekännelser – För Mycket För Ett Vuxet Barn

2005-12-19T15:42:00.000+01:00

På min mammas födelsedag bjöd jag ut henne på middag. Hon är en sådan där som är rädd för att prova på nytt, och var lite osäker när jag sa vi skulle till ett Tapas ställe. ”Vadå usch sådana där nachos eller?” Jag lyckades i alla fall övertala henne att prova, och hon tyckte allt var super gott. Vi hade det super trevligt, där vi satt och doppade potatisklyftor i aioli under värmebelysningen.

Vi började lite smått prata om livet. Kanske för att det var hennes födelsedag. Jag nämnde då vissa saker som jag lärt mig genom att gå till ACOA och Al-Anon. Hon undrade varför jag tyckte att jag var tvungen att gå dit, om det verkligen var nödvändigt. Jag svarade att jag insett att jag hade en massa beteenden som Vuxet Barn som jag inte gillade och som jag ville bli av med. Jag sa även att jag tyckte att både hon och syrran också hade dessa beteenden. Som att ha det där tuffa hårda yttre, fast vi egentligen är super osäkra, att vi inte kan prata om känslor etc.

Istället för att bli så där som hon brukar, alltså sluta prata om det, och ta upp något annat. Eller helt enkelt inte svara, så började hon prata om sin erfarenhet lite grann. Det började lite smått med att hon ångrade lite att hon gjort slut med den där mannen för att de inte kunde få barn. Att han vart utom sig av sorg att hon träffade Pappa. Att hon valde Pappa. Fast å andra sidan hade hon ju inte haft oss då, barnen, och vi är ju det bästa hon har.

Sen gick det in på lite djupare saker. Så som, hur började Pappa dricka egentligen? Varför hade hon inte lämnat honom tidigare? Det var just då, i den sekunden som jag fick en jobbig känsla i magen. Ville jag verkligen höra det här? Var jag rätt person för henne att ventilera detta till? Samtidigt som det ju var det här jag önskat. Att vi kunde prata om allt som hänt.

Men det blev bara för mycket för mig att höra allt hat, all sorg och förtvivlan hon fortfarande bar på. Skulle jag kunna ta att höra sådana saker som att pappas familj hotat att om mamma flyttade med oss skulle de gå till domstol och påvisa att hon inte hade några pengar, att det var hon som var alkoholist. Att mamma var livrädd för detta eftersom hon inte hade någon familj kvar som kunde stå på hennes sida. Skulle jag kunna återgå till mitt vanliga jag efter att hört saker som att mamma varit nära att döda Pappa för att hon inte stod ut. Att han var så elak att hon verkligen funderade på det. Är det jag som känner fel, eller ska jag kanske inte behöva höra dessa saker? Är det fel av mig att känna att det blev för mycket för mig, att jag ville sluta prata om det? Att jag inte orkade höra hur Pappa nästan våldtagit henne för att han tyckte att han hade rätt till sin kvinna när som helst, hur som helst.

Be careful what you wish for – jag ville ju prata om detta, men nu blev det för mycket för mig, och jag är nu rädd att någonsin igen ta upp ämnet med mamma. Jag är rädd för vad jag får höra nästa gång, som jag inte har någon aning om. Jag har inte ens vågat prata om detta med min pojkvän för att jag är rädd för hur han ska se på mig och min familj nu, att jag nu är ännu mer sårbar, att han ska börja fråga frågor…

Osäkra, Tvetydiga Mamma

2005-12-16T15:42:00.000+01:00

Min mamma har, sen jag flyttade hemifrån för 11 år sedan, börjat med något tvetydigt sätt...där hon säger en sak fast hon menar något annat, eller säger en sak för att få en reaktion.

Eller egentligen vet jag inte vad hon håller på med! Jag vet bara att jag blir mer och mer irriterade på det. Vad vill hon, och varför gör hon så?

Några sådana uttalanden kom när jag pratade med henne på telefon i veckan, om Julen.

"Ja ha, ska ni fira jul hos hans mamma i år eller”
Fast hon vet att jag alltid firat julen hos henne.

”Vi kanske ska strunta i julklappar i år”
Fast hon skulle bli jätte ledsen om hon inte fick något.

Det är liksom uttalanden för att trotsa, eller försök att få mig att må dåligt. Det är trakassering, vad vill hon att jag ska svara, hon vill bara få höra att jag tycker om henne kanske...

Andra sådana uttalanden är:

"Du vill väl inte komma hit och fika"
när hon egentligen vill säga "Kan du inte komma förbi på en fika?"

”Du får väl kanske inte låna bilen för att skjutsa mig”
Som om jag inte skulle få använda min egen bil för min pojkvän.

”Jasså du får vara ute länge idag”
När jag kommer förbi och föreslår att vi ska hitta på något.

”Ja vissa har pengar”
När hon såg att jag köpt nya skor.

”Ja du kommer väl och stör som vanligt i helgen”
Fast jag vet att hon är jätte glad att jag kommer förbi.

”Det är väl ingen ide att jag köper mjölk för du kommer väl inte förbi något”
Vilket betyder, snälla kom förbi.

”vad ska ni göra i helgen då”
Vilket betyder, kan vi hitta på något i helgen?

"Det är lika bra jag frågar din syster, för du klarar väl inte det där"
För att få mig att känna mig otillräklig.

Ja, det är liksom som om hon gör meningen till ett negativt uttalande fast hon vill göra det positivt. Varför har hon så svårt att fråga rakt ut om vi ska hitta på något? Istället för att säga ”du vill väl inte göra något”. Så jäkla trisst.

Och sen det här när hon säger saker för att trycka ner mig, ”Du får väl inte låna bilen” Vad fan betyder det?

Jag önskar att jag kunde säga just det ”Vad fan menar du?” Men då skulle hon bara svara ”Jag skoja bara”. För det är ju så vi kommunicerar med varandra genom skämt, och kaxiga uttalanden. Man får INTE visa sig sårbar och säga ”Jag skulle bli jätte glad om du kom förbi på en fika.”

En Bortkommen Tonåring

2005-12-12T13:52:00.000+01:00

Mållös, fåordig, tyst, kortfattad, förstummad, ja det finns många ord som beskriver mig som tonåring. Faktiskt än idag, säger min pojkvän ofta att jag ”inte gillar att prata.”

Jag tänkte skriva lite om det här dels för att det var jobbigt för mig som tonåring att känna att jag inte hade något att tillägga, att jag än idag kan uppfattas som fåordig, och för att jag upptäckt att andra vuxna barn upplever samma sak.

Jag måste dock påpeka att jag alltid varit super social hela mitt liv. Har alltid omringat mig med vänner och deras familjer. Så det finns även ord som glad, påhittig, social, omtänksam, galen, busig, tuff, som skulle passa lika bra in på mig då och nu. Jag var inte den där blyga, tysta tjejen, jag var nog ganska tuff faktiskt. Lekte hellre med grabbarna, sa vad jag tyckte, blev t.ex. avstängd från skolmatsalen för att jag argumenterat med mattanterna om att vi bara fick äta 8 köttbullar! Detta trots att vi tränade så mycket, växte och behövde mer mat, enligt mig. :)
Så jag var inte tyst på det sättet. Men när det kom till att prata hemma om saker man varit med om, eller när man satt med kompisarna och pratade tonårs grejer, då kände jag att jag inte hade mycket att säga.

Till att börja med kan jag ju nämna att hela min släkt kommer från norrland. Inget illa menat, men norrlänningar är ju kända för att inte säga så mycket mer än ”Jo.”
I alla fall i min släkt.

Vi pratade inte mycket hemma, och det gör vi inte idag heller. Det var mest bara vardagligt snack för att ta sig igenom dagen. Det argumenterades aldrig, vi diskuterade inte politiska frågor, pratade inte om livet, om känslor, utan mer ”är du hungrig?”

Jag antar att det delvis spelar in i min stumhet idag. Har man inte vanan så har man inte.

Jag kunde vara rädd som yngre att träffa någon på bara tu man hand, eller att någon skulle sova över. Jag var rädd att det skulle bli den där pinsamma tystnaden och så skulle den vanliga kommentaren ”Har du inget att säga eller?” komma. Jag kunde ofta känna att när vi satt och pratade om killar, skvallrade om tjejer, eller pratade nya kläder, så hade jag inte något att säga. Dels för att jag inte var så intresserad, troligtvis för att jag visste att det inte var en möjlighet för mig. Skulle jag ta hem en kille till min dysfunktionella familj? Aldrig! Skulle jag kunna köpa det där coola Levis 501? Nej, jag fick ingen månadspeng!

Jag tror också att min hjärna var så upptagen med tankar på annat. Så som, ska någon se min pappa full, kommer någon fråga om de kan sova över hos mig, varför är livet så ortättvist, jag kan lika gärna dö, ingen förstår mig, jag hatar mitt liv, ska mina föräldrar bråka hela natten igen, vad händer om min mamma dör… osv.

Kanske inte så konstigt att man då kände det meningslöst att snacka om kläder…

Jag måste säga att tack vare att jag sportade så mycket, och att jag träffade min pojkvän, flyttade utomlands, och slutligen tog min examen, så har jag tvingats att umgås med en massa olika människor, och jag har fått ett mycket bättre självförtroende.

Så om någon känner igen sig, så ska ni veta att jag tror att detta går att ändra på. Det gäller bara att hitta lite piece i sitt liv, känna trygghet, hitta en passion och hitta sig själv, då kommer allt annat.

Men jag uppfattas ju fortfarande som fåordig av min pojkvän, och det kanske jag är jämfört med andra. Men jag tycker jag har kommit en lång väg. Även om norrlänningsgenen sitter i ryggraden, även om jag inte fått lära mig hemma att prata, även om min hjärna kan vara för fylld med andra tankar för att orka snacka nonsens, så försöker jag att ändra på detta. För jag vill vara den bästa jag kan vara. Tänk om mina framtida barn inte skulle känna att de kunde prata med mig, för jag ”inte gillar att prata.” Aldrig!

3. Simbassängen

2005-12-02T14:58:00.000+01:00

Läste just något som gav mig ett minne från barndomen. Ett sådant där kul minne som man borde ha av sin pappa...

Min pappa tog med mig till simbassängen en gång när jag var liten. Jag kunde inte simma utan en sån där simdyna eller vad det var man spände om midjan. Så jag kan ju inte ha varit gammal. Han var påverkad som vanligt, och då på sitt busiga humör. (Min pappa skojade bara och busade bara med oss när han var full.)

Han tyckte väl att det var dags för mig att lära mig simma, eller så trodde han att jag skulle tycka det var kul. Så när vi kom in i badhuset, slängde han i mig, utan simdyna, på den djupa delen. Jag fick PANIK. Jag kommer ihåg den där känslan än idag. Är fortfarande rädd för djupa vatten.

Sen stog han där på kanten och skrattade. Det är allt jag kommer ihåg. Vet inte hur jag kom upp ur vattnet.

Men jag minns nu att han gillade att skrämma oss. Han tyckte det var kul när vi skrek och nästan började gråta. Gud vad sjukt egentligen...

Kärlek, Närhet, Sex och Alkohol

2005-11-30T17:15:00.000+01:00

Som jag skrivit tidigare i min blogg har jag problem med att visa någon hur mycket jag tycker om dem. Jag har absolut inga problem att säga orden "Jag Älskar Dig", eller kroppslig närhet med en annan person, men det är ju så mycket mer som ska in i Ekvationen.

Det räcker ju inte bara med att säga till en person att man älskar dem, andra saker måste sägas också. Man måste även visa dem genom att göra saker för dem, få dem att känna sig trygga, kunna beskriva i ord varför man uppskattar något, blotta sina känslor etc...och där är jag helt värdelös.

Se även Jag Fick Aldrig Lära Mig Hur Man Ger.

Har tänkt mer och mer på det där...även om vi inte visat mycket känslor i min familj, undrar jag om mina föräldrar aldrig visade varandra kärlek. De bodde ju ändå ihop runt 10 år. Då borde jag ju snappat upp något...

Dessto mer jag tänkt på detta så kommer en massa minnesbilder från barndomen, och jag inser att Ekvationen aldrig gick ihop i min familj. De få gånger som mina föräldrar visade ömhet, närhet för varandra var när de var påverkade av alkohol.

Det var när alkoholen var inblandad som de kramade varandra, pussades, sa gulliga saker. De var då de var sexuella, visade varandra, och oss andra, att de tyckte om varandra. Men det var väl bara Bullshit antar jag, det var bara berusningen som talade...för det kunde lika bra vara åt andra hållet när alkoholen skvalpade i tarmarna. Det var då de kunde skrika, slåss, hota, gråta, kasta saker i väggen och tala om för varandra hur mycket de hatade varandra.

Så man kan säga att Ekvationen gick aldrig ihop, för känslor av alla de slag kom bara fram i min familj under missbruk eller i det tysta.

Är det därför jag inte har något sunt förhållande till någon av mina känslor. Jag menar inte en enda känsla kan jag hantera normalt. Vare sig det handlar om kärlek, sorg eller hat. Alla mina känslor är antingen överdrivna eller obefintliga.

Mina föräldrar gömde sig och sina känslor bakom alkoholen. De gånger jag kan vara öppen, blotta mig och visa känslor är som oftast i mörkret innan min pojkvän och jag ska sova. Då kan jag gömma mig bakom mörkret istället för bakom alkohol, då syns jag inte. Jag kan blotta mig för att jag inte syns, men om ingen ser är man ju inte blottad...

Min Alkoholists Pengar

2005-11-28T16:58:00.000+01:00

Som alla andra som har en alkoholist i sina liv, blir det mycket som handlar om pengar.

Som liten...
Pappa tjänade alla pengarna, och det mesta gick åt till att bjuda polarna på bira efter löning. Vi hade det ganska bra ändå, tyckte jag. Vi hade ny bil, stor lägenhet och landställe. Vi åt ofta ute på restaurang och min pappa bjöd ofta mina kompisar med ut på restaurang. (Idag inser jag ju att det sög i sprittarmen på honom och han mutade oss med restaurangbesök för att få sällskap). Något jag aldrig förstod dock var varför våra kusiner alltid fick fler och dyrare julklappar av min pappa än vad jag och syrran fick. Var det kanske för att det utåt sett skulle se ut som vi hade massor av pengar och allt var bra?

Som ungdom...
Eftersom pappa flyttade fick vi det mycket sämre hemma ekonomiskt. Det blev mycket blodpudding och upmaningar från mamma "Ät nu ordentligt i skolan så vi kan äta något lätt hemma". Det är kanske därför jag alltid älskat skolmaten :)
Som tur var växte jag upp i förorten, och många andra hade också ont om pengar, så vi stod inte ut förmycket. Många av mina närmsta kompisar hade dock hela familjer och därmed lite mer pengar. Jag fick till exempel inte månadspeng som alla mina kompisar, så jag kunde inte köpa lika mycket kläder som dem. Jag hade heller inte SL-kort, vilket gjorde att jag inte kunde följa med alltid.

Jag frågade väldigt sällan min mamma om pengar, för jag visste att vi inte hade dem. Det jobbiga var dock när jag verkligen behövde pengar; till läger, resor med laget, kläder etc. Då fick man alltid höra "Ring och fråga pappa han betalar ju aldrig något för er."

Men jag kunde aldrig förmå mig att fråga min pappa om pengar. Det tog emot på något sätt. Varför vet jag inte. Min syster har dock alltid kunna gå till min pappa och fråga om pengar. Medans jag knappt träffade min pappa som tonåring, mötte syrran upp med honom för att få en slant.

Som vuxen...
Jag har som sagt haft svårt att be någon av mina föräldrar om pengar även om det behövts. Min mamma är livrädd för just pengar. Troligtvis för att pappa lämnade henne med en massa skulder. När jag flyttade utomlands med min pojkvän var vi i enormt behov av pengar eftersom det studiestöd och studielån inte ens räckte till att betala studierna. Har mått väldigt dåligt av att min pojkväns familj ställde upp så mycket under den tiden med pengar hela tiden, medans min familj inte kunnat göra det. Mår också dåligt av att min pojkvän inte förstår varför jag inte kan be dem om pengar. Eller hur ska han förstå, jag kan inte ens förklara det själv...De gånger jag fått pengar av min pappa har det ältats varje gång jag träffat honom att jag ju faktiskt fick tusen kronor den där gången...som om tusen kronor räcker resten av livet...

Slutligen...
Det som irriterar mig med min alkoholists pengar är följande:
1. Att så mycket spenderades på sprit och andra istället för oss. Tänk om han startat ett sparkonto åt oss när vi var små istället.
2. Mammas påtryckningar att fråga pappa om pengar så fort ordet pengar nämns.
3. Att pappa lockar en med pengar för att få träffas.
4. Att varje födelsedag höra från mamma "Fick du något av pappa då?".
5. Att min syster utnyttjade situationen för att få lite pengar. Känns som det var att lura honom lite. Eller?
6. Att hela min familj har ett sjukt förhållande till pengar p.g.a min pappa.
7. Att staten fortsätter att ge min pappa en massa pengar som går rakt in i Systembolaget.
8. Att jag inte har en pappa som genuint bryr sig om hur jag har det, fysiskt eller ekonomiskt, och är villig att ställa upp på mig när som.

Ja, det finns säkert mer...men det värsta är kanske att inget stoppar alkoholister från att spendera alla sina pengar på sprit.

Att Sluta Lyssna Med Hjärtat

2005-11-23T11:25:00.000+01:00

Har varit på ett möte för vuxna barn där ett annat vuxet barn delade om något som slog rakt ner i mig som en blixt. "PRECIS så är det ju jag gör", tänkte jag... därför delar jag med mig här...kanske jag då kan sluta med detta beteendet.

Det han delade och det jag kände igen är just hur det känns när någon tar upp ett problem med mig, eller riktar kritik mot mig. Jag HÖR inte vad de säger EGENTLIGEN, utan lyssnar med hjärtat och allt jag hör är "Du är inte bra nog" eller "Jag älskar inte dig längre."

(Kanske också därför jag känner att Han Är Bara Ärlig När Vi Bråkar)

Det kan vara små saker som att någon säger "Jag kan nog inte följa med dig som jag lovat", "Jag håller inte med dig om det där", "Varför har du inte städat", eller kritik som "Du vill aldrig prata", "Det där var inte så bra gjort"...det kan vara vad som helst, men jag tar det jätte personligt och lägger in en massa känslor i det...

Är det därför jag också är konflikt rädd? För att vid en konflikt får jag känslan att jag är dålig/inte älskad...

Detta beteendet gör att min pojkvän känner att det inte går att prata med mig. För honom känns det som om vi aldrig kommer framåt och löser problem, för varje gång vi disskuterar tar jag det personligt och sätter taggarna utåt.

Så varför är vi då så här, vi vuxna barn? Kan det vara så att vi gått runt och kännt oss väldigt osedda och oälskade som barn för alkoholen tog första plats i våra familjer. Vi barn kom alltid i andra hand, och var därför rädda att våra alkoholiserade föräldrar skulle sluta älska oss helt och hållet. När mina föräldrar sa till mig på skarpen eller skällde på mig fick jag alltid dåligt självförtroende och kände mig ensammen. Precis på samma sätt som idag låste jag in mig på rummet och grät tills jag tillslut lyckades förmå mig själv att trycka ner alla känslor så jag kunde torka tårarna och leva vidare.

Hur ska jag lära mig att lyssna med öronen istället? Det är speciellt svårt i mitt förhållande till min pojkvän just nu då jag inte känner mig trygg med honom, jag är inte säker på att han älskar mig, inte säker på att han inte kommer sluta älska mig vid en konflikt...

Vad Är Väl Ett Tryggt Hem?

2005-11-22T06:49:00.000+01:00

Var idag och fikade med en barndomskompis, som känner mig utan och innan...nästan...hon vet i alla fall min historia. Själv är hon uppvuxen i den där PERFEKTA familjen. Familjen med två gifta föräldrar som är varma och glada med två väluppfostrade döttrar. Radhus i förorten, landställe och Volvo...ja ni vet.

Jag önskade ibland när jag var yngre att jag hade hennes familj som min. En pappa som var och tittade på matcher, stöttade, busade, och som gav en massa kärlek. En familj som åt middag vid ett middagsbord och som åkte till landet på helgen.

Jag har alltid sagt att jag på ett sätt är glad över min historia för den har gjort mig stark på ett sätt. Jag tvingades att inse vissa saker, och jag lärde mig att kämpa hårt för det jag ville. Kanske viktigast insåg jag att det bara var jag själv som kunde ta mig ur situationen.

Även om jag känner så, så har jag ju ändå alltid önskat att jag fick den där lugna, trygga uppväxten. Att jag fick vara naiv och barn lite längre.

Min kompis och andra sidan fick det. Hon kände sig trygg i sin familj, hade aldrig några krav på sig att bli vuxen och hon visste att hennes familj skulle vara där för henne vad hon än bestämmde sig för att göra här i livet. Hon kände heller ingen stress över att ta sig ur situationen.

Vi pratade idag om våra uppväxter och livet vi lever idag, och då kom det fram att hon inte alls kände att hennes trygga familjesituation som barn bara resulterat i positiva saker. Hon känner sig ofta rädd inför nya saker och önskade att hennes föräldrar kunde ha pushat henne lite mer. Hon kände även att eftersom vad hon än gjorde var det OK med föräldrarna fick hon ingen press att prestera bättre, därför insåg hon nu att hon inte tog några risker.
Hon avundades tex mig att jag tagit stora kliv för att lämna det gamla, och att jag vågade så mycket. Det förvånade mig...

Att Lämna En Missbrukare

2005-11-17T12:49:00.000+01:00

Många som skriver till mig, dem jag läser bloggar om, och folk som går på mitt Al-Anon möte bor idag med en alkoholist. Vad ska man göra, vad är rätt? Jag kan inte svara på den frågan. Allt jag vet är att det bara är alkoholisten själv som kan bestämma sig för att sluta. Vi som är anhöriga kan inte göra så mycket än att ta hand om oss själva. Men ska man stanna eller gå?

Min mamma tex, varför stannade hon med min pappa så länge? Han har ju druckit mycket sprit ända sen han var 15 år, sen blev det bara mer och mer... Så varför stannade hon med honom när hon såg att det blev värre, och efter alla problem, bråk, och tårar? Hade det varit bättre för oss som barn, och för henne själv, om hon faktiskt lämnat honom tidigare, då han blev en missbrukare? Hade det kanske varit bättre för pappa också?

Jag vet bara att när min mamma faktiskt lämnade pappa, så fick vi det mycket lugnare. Vi blev fattigare, men allt blev så lugnt. Förutom de gånger han kom förbi och bankade på dörren och skrek tills vi fick ringa polisen, eller de gånger vi åkte för att träffa honom. Men på det hela så blev mitt liv lite lugnare.

Min mamma har även frågat sig själv frågan högt när jag varit i närheten. Då sa hon att hon ville lämna honom, men att hon var så rädd att han skulle ta oss ifrån henne. Min mammas föräldrar dog innan jag föddes, och min pappa har haft en ganska överbeskyddande mamma som alltid hävdat att det var min mammas fel att pappa blev alkoholist. "Pappa hade ju aldrig rört en ölflaska innan mamma kom in i bilden."

Min mamma var rädd att pappa och hans familj skulle kunna se till att han fick vårdnaden och det var det värsta som kunde hända henne. Pappa hade alla pengar och han hade familjen. Efter som vi var minderåriga skulle vi ju själva inte få bestämma vart vi ville bo. Så denna tanke på att mamma skulle kunna mista oss gjorde att hon stod ut med alla fyllor, kreditkortsräkningar, bråk, slagsmål och tårar. Ja i alla fall i ett bra tag...sen beslöt hon ju sig äntligen för att sparka ut honom.

Min storsinte pappa bestämde sig då för att ta alla möblerna, för de var ju hans. Det var minsann han som betalt dem så de skulle han ha. Så min ensamstående mamma fick sova på golvet. Jag har 2 foton hemma från just den dagen då han hämtat alla möbler och deras dubbelsäng. Jag och syrran är 9 respektive 7 år. På ena bilden sitter jag och min syster i deras gamla sovrum. Min mamma bestämde att det skulle bli en festlig dag istället, att vi inte skulle vara ledsna, så vi sitter där på golvet i det nu tomma ekande rummet och uppdukat mitt på golvet är all vår favorit mat och en massa annat gott. Vi ser glada ut.
På det andra fotot har mamma bäddat upp på liggunderlag till oss tre i det tomma rummet. Det ser ut som om jag och syrran ska övernatta på en öde ö, men det är vårt familjehem!

Samtal Med Oroliga Mamma

2005-11-13T23:50:00.000+01:00

Efter Alla Helgons Helgen ringde min mamma (M) mig på jobbet och undrade om jag (VB) varit på kyrkogården något. Jag svarade att jag inte haft tid för jag hade arbetat hela dagen och sen gått på Al-Anon möte.

M - Går du fortfarande på det där?
VB - Ja, jag tycker det är bra.
M - Vad pratar du om där då? Vilken dålig mamma du har?
VB - Ja, nej, jag pratar om allt.
M - Mår du så dåligt av det där då?
VB - Inte hela dagarna, men det är något som gör ont som en sorg inom mig.
M - Vadå? Att du inte har någon pappa.
VB - Vi kanske inte behöver prata om det här över telefon när jag är på jobbet...

Hon förstår inte. Det är ju inte bara faktum att jag inte haft någon pappa under min uppväxt som satt spår. Det är ju så mycket mer, allt man hört, sett, alla beteenden.

Hon tror att hon kunde skydda oss från allt det där, att vi inte förstod, såg. Att vi var för små för att ta skada. Men hur skulle vi inte kunna se? Få ärr? Hur kunde vi undgå att jämföra oss själva och vår familj med vår kompisars?

Och även om han flyttade ut när jag var liten, så blev ju min medberodende mamma inte bara frisk så där. Hon var medberoende, full av ångest, sorg, ensamhet och oro...hur skulle vi inte känna av det?

Sen blir jag så j%vla arg på att hon ska få mig att må dåligt eller känna mig skyldig för att jag öppnar upp mig för andra, att jag går utanför familjen och pratar om problem. Precis som när man var liten...ingen annan behöver veta!

Nu när jag tänker på det var det ju inte bara så att jag inte hade en pappa, jag hade ju inte en frisk mamma heller. Vi var inte en frisk familj, och det är vi inte idag heller. För vi har valt att inte prata om något, vi känner oss alla skyldiga. Men jag ska inte vara sjuk med dem längre!

Vuxna Barn och ANSVAR

2005-11-08T17:15:00.000+01:00

Jag har så långt tillbaks jag kan minnas tagit ansvar för allt och alla. Jag har alltid varit den där "nån" som hjälper till när det behövs; klassråd, lucia, elevrådet, kapten i laget, bakat inför klassresan etc...

Jag kan nästan aldrig säga nej när en kompis ber om hjälp och jag gör detta utan att begära någonting tillbaks...Jag ber heller nästan aldrig någon annan om en tjänst eller hjälp, jag är nämligen stark och klarar mig själv inbillar jag mig....KAN SJÄLV!

Jag känner ofta stort ansvar inför min familj, speciellt då min mamma och min syster. Jag känner värsta kravet att se till att de får ett bra liv. Eftersom jag bott utomlands länge har jag inte kännt detta på samma sätt som nu när jag flyttat hem. Men innan jag flyttade hem bestämde jag att jag skulle se till att min mamma började träna, fick löneförhöjning, skaffade en hobby, och blev glad. Jag skulle se till att min syster fick en utbildning eller bättre jobb, hjälpa henne med lån så hon kunde köpa sin lägenhet, få henne att börja träna, och sluta röka.

Känns som om jag har ansvaret att ta hand om deras liv, för att de inte kan det själva, eller de kommer inte då göra de "rätta valen." Control freak?

Jag har dock kommit på, lite också på grund av att min sambo har pekat ut det, att jag inte tar något ansvar för mig själv. Eller snarare att jag sätter alla andra först. Tänker inte på att jag själv blir stressad eller trött när jag ger all energi och tid till andra.

Jag borde naturligtvis lägga den tiden och energin på mig och min sambo, men vi kommer sist.

Det är också lite underligt. Jag känner inte detta ansvar inför min sambo, känner inte att jag behöver hjälpa honom på samma sätt. Han tycker ofta att jag sätter mina kompisar före honom, även om jag inte håller med om det. Han tycker också att han får ta allt ansvar i vårt förhållande.

Kan det vara så att i mitt eget förhållande/liv så behöver jag någon som tar ansvaret för mig, för jag orkar inte det för jag har tagit så mycket ansvar för andra...nu och alltid? Är så van att sätta mig själv sist, att jag inte är värd lika mycket som andra, att jag nu sätter min sambo och mig sist? Och eftersom jag själv aldrig förväntar mig någon uppskattning när jag tar ansvar/hjälper folk, så ger jag inte honom någon uppskattning, tror inte att han heller behöver det...men det är så FEL! Frågan är bara hur jag kommer ur detta...

På utflykt med en alkoholist

2005-11-04T17:38:00.000+01:00

Ett av de få minnen jag har av min pappa är från ett av de få tillfällen då vi gjorde något ihop. Mycket av det som jag kommer beskriva nedan är typsika saker som hände i närhet av min pappa. Det komiska blandat med stressen av hans aroganta beteende.

När jag var 12-13 år tog min pappa med mig och min bästa kompis för att åka skidor över en helg. Jag var lite nervös att vara ensammen med min pappa, speciellt med min kompis närvarande. Hon visste dock att han drack en del, men hon förstod nog inte varför det var så jobbigt för mig.

Min pappa är även en kedjerökare, och trotts att han vet att jag är superkänslig för rök och min kompis var närvarande tände han pipan och rökte i bilen vid flertalet tillfällen. Jag gnällde och bad honom att inte röka i bilen, men jag fick bara svaret "Äh sluta löjla dig."

Vi hittade ett hotell, eller snarare ett rum som hyrdes ut, där pappa bestämde att vi skulle bo. Han hade köpt med sig några flaskor sprit och vin, och redan innan vi lämnade rummet för backen så hade han lyckats få i sig en del.

Första liftåket upp, sitter min pappa precis före oss på en sådan där ankarlift. I mitten av backen blir det varje gång ett litet avbrott och liften stannar. Min pappa måste naturligtvis passa på att tända pipan. Men precis när han lyckats fnula fram tobak och pipa med vantarna så startar liften och han flyger av...det var väldigt komiskt...och vi skrattade som bara den...

När vi kom upp till toppen så visar det sig att den svarta backen är avstängd för det är alldeles för mycket is, så vi åker i de andra backarna. Jag och min kompis kommer ifrån min pappa men vi har bestämt att träffas för lunch så allt är lugnt.

Påväg upp i liften ser jag och min kompis hur någon åker på rumpan ner för den avstängda backen i full fart, med stavar och skidor kanandes strax efter. Vi fnissar, men vid lunch visar det sig naturligtvis att det är min pappa vi sett. Så typiskt honom att inte kunna följa regler.

På kvällen blir det mycket drickandes! Min kompis tyckte nog bara att min pappa var rolig. Han blir ju mer pratsam och underhållande när han dricker, men för mig var det bara jobbigt att höra hans sluddrande och se hans raglande. Min kompis råkade spilla vin på mattan. Så på morgonen bestämmer min pappa att vi ska dra tidigt, strunta att betala, och smita från allt!!!

JAG DÖR AV PINSAMHET! Jag skäms för min pappa, min familj, inför min kompis. Min hemska pappa bara smiter från allt ansvar och från att betala. Vilken klass!!!

Men det skulle inte sluta där. Det är ju astidigt på morgonen och eftersom vi smitit så har vi inte fått någon frukost. Men det löser min pappa genom att vi åker till Scandic Hotell som låg precis i närheten på vägen hem. Jag tänker "OK nu får vi i alla fall äta ordentligt". De hade en sån där härlig hotell frukost som inkluderar allt. MUMS MUMS.

När vi går därifrån, fram till kassan för att betala, säger min pappa till kassören. "Vi bor här på hotellet så skriv upp det på vårt rum."

Jag bara drar iväg min kompis och hoppas att hon inte hört honom! Resten av resan hem i bilen så bolmar pappa på och ska köra om varenda bil. Han kör som en galning i hög fart, och tillslut brister jag...jag börjar gråta och ber honom att sakta ner....men han bryr sig inte...

Ja, så kunde det se ut när man var på utflykt med min pappa....

Jag är i alla fall tacksam mot min kompis. Hon nämnde aldrig till någon hur full han blivit, de pinsamma saker han lät oss gå igenom, och hon har fortsatt att vara min bästa vän även tills idag!

Minnen

2005-10-31T17:00:00.000+01:00

Jag har inte så många barndomsminnen. Men det är det nog många som inte har.

Jag är ledsen och sörjer att jag inte har några bra minnen från min pappa. Det enda bra minnet jag har är att jag tyckte det var så skönt att kura upp mig bakom honom i soffan när han sov. Han var så varm.

De andra positiva minnena jag har är bara när han gjort komiska saker på fyllan.

Jag önskar jag hade minnen som bara var mellan han och mig. Som någon disskussion vi haft, eller när vi gjort något ihop. Men de finns inte... och jag kommer aldrig få dem...

KRIS

2005-10-31T16:45:00.000+01:00

Jag och min sambo är i en kris! Alla känslor om att inte räcka till kommer tillbaks. Vem ska vilja ha mig? Jag är helt värdelös.

Jag tror inte att han har förstått hur dåligt jag mår. Att mycket av min dag går åt till att tänka på detta och ha magont. Han förstår inte hur sårad jag är...hur bedragen och ensam jag känner mig.

Kanske det inte är konstigt att han inte förstår. Kanske det är mitt fel, att jag är så jävla lojal, att jag inte står ut med tanken på seperation för att jag känner igen känslor från när min pappa lämnade mig. Det känns som om jag ska explodera. Jag tar det för personligt. Men jag kan inte hjälpa det...

Så trött på att vara svag, så trött på att inte vara älskad. Så trött på att vilja vara med någon som inte vill vara med mig...

I have failed...

2005-10-27T19:55:00.000+02:00

I wish I had showed you

how much you were loved

but I must have failed in this too.

I wish you could see in me

your dreams come true

but you do not.

I wish you still loved me

but you do not.

I wish you were able to forgive me

for my failing

but you cannot.

Inte en bra tid

2005-10-26T18:51:00.000+02:00

Vi var ute och åkte idag när vi såg ett gäng kids runt 11 år. Jag fick bara en känsla att "Gud vad skönt att inte vara i den där åldern igen." Man hade ingen kontroll över sitt eget liv, man var fast i den familjesituation, vänner, hemstad etc man hade.

Min sambo svarade att han inte alls kände så, utan att det var en tid som bara var kul för honom. Inget ansvar, inga tider att passa, maten klar när man kom hem, mycket fritid etc...

Usch jag känner precis tvärt om! Allt hängde tungt på mina axlar, kunde inte slappna av i någon situation, inte ens med vänner. Jag grät och var så olycklig då och under tonåren. Har jag blivit berövad min barndom?

Jag var så stressad hela tiden...vad som helst kunde hända. Mina kompisar kunde se min pappa dyng rak i Centrum, han kunde komma full till skolan, träningen. Grannarna kunde höra bråken. Eller ännu värre båda föräldrar fulla, bråkandes med en gråtande syster...och jag själv gråtandes till sömns med kudden över huvudet. Jag önskade mig bort där ifrån till en annan familj.

Jag känner att den tiden från jag flyttade hemifrån, skaffade mitt eget liv, är då jag riktigt börjat leva. Jag har känt mig mycket gladare, lyckligare och friare. Alla de ansvar man har idag, som jobb, räkningar etc kan jag i alla fall själv kontrollera.