En Resa (i känslor)

Det har gått nästan 1 1/2 år sen mitt senaste inlägg. Min pappa lever!

Han lever, och det är konstigt. Han väger bara 50 kg, har organ som är helt slut, en hosta som vägrar ge sig...men alkohol lyckas han få i sig. Jo, det är sant. Han ringer ibland och jag hör det på två sekunder. Hur han lyckas få tag i det och hur han lyckas överleva är en gåta.

Men nu har jag bokat en resa för att hälsa på honom. Det känns bra.

Jag tar med min syster och 3-åriga tjej på en 7-timmars lång resa för att träffa honom i några timmar. Jag känner att jag måste. I ett samtal slank det ur mig att vi självklart måste hälsa på så han får träffa sitt barnbarn. Nu frågar han varje gång när vi ska komma, och därför var det skönt att igår få ge honom ett datum och tid.

Men visst känns det också jobbigt och läskigt. Hur ska mitt barn reagera? Hur kommer jag reagera på att se honom? Kommer han vara nykter? Ja, det är många frågor som rör sig i huvudet inför resan.

Jag har känt mig så frisk när jag har haft honom på avstånd, och jag vet att ett möte kommer att röra upp gamla känslor i mig. Men samtidigt betyder väl det att man inte är frisk?