Vuxet Barn Till En Alkoholist

JAG ÄR ETT VUXET BARN
SOM VÄXT UPP MED EN
ALKOHOLISERAD PAPPA.

Jag har först nu börjat inse vilka konsekvenser detta fått på mig som person, mitt liv och mitt förhållande med min sambo. Jag hoppas att genom denna blogg få skriva av mig de tankar, känslor, och frågor som jag har. Kanske även få lite feedback från andra vuxna barn som vuxit upp med alkoholiserade föräldrar eller på annat sätt dysfunktionell familj.   
 


     "This too shall pass"

                                                                                                                                                             

torsdag, juli 16, 2009

Reality Check

Jag får fantastiskt många e-mail från er läsare och jag uppskattar det verkligen. Även om jag inte är lika duktig på att uppdatera bloggen nu som förr. Är glad att mina tidigare inlägg påverkar.

Brukar skriva till unga vuxna barn att allt kommer att kännas annorlunda när de väl flyttar hemifrån. Att då äntligen kan de komma bort, och börja bygga sin egen person. Att det var livsavgörande för mig när jag själv flyttade hemifrån.

Och visst...att komma bort från alkoholisten...så som jag nu är borta från min pappa är skönt. Sorgligt, jobbigt stundvis, men absolut inte som att varje dag, varje stund vara i närheten av en alkoholist.Jag hittar ibland tillbaks till det där hugget i magen, klumpen i halsen när jag ser folk bråka, ser andra missbrukare eller tänker på starka minnen från barndomen. Men de är långt borta nu.

Därför var det en riktig reality check när jag besökt min pappa med min lilla ett-åriga dotter för första gången på många år. Jag hade lovat och lovat länge att komma och hälsa på. Skuldkänslorna började svämma över så jag åkte till sist.

Troligtvis var det hans nervositet inför vårt möte som låg bakom, eller så var det min naivitet.

Gick först förbi farmor. Pappa kom förbi, hyfsat nykter. Skönt. Men med myror i byxorna gick han snart hem och jag, naiv, sa att vi kunde komma förbi en sväng senare på kvällen. Vet inte vad jag tänkte.

Tog med min ett-åring och sambo. Klockan kanske 21. Ringde på dörren. En stor hund skäller. Dörren öppnas. En väldigt sliten kvinna öppnar dörren. En hund skäller. Min dotter ser lite chokad ut. Min sambo, livrädd för hundar (jag med). Min pappa kan inte resa sig själv, så hon ber oss att komma in. Cigarettrök pyr ut genom öppningen. Lämnar dottern hos sambon utanför, och stiger in.

En stor man sitter avsvimmad i en fotölj. Lägenheten ser ut som en riktig knarkarkvart. Pappa as full. Jag skakar bara på huvudet och säger att jag inte kan utsätta min dotter för det här. Jag börjar gråta.

"Men släng ut den jävelen då!" Gormar pappa. "Så att ni kan komma in." Han förstår inte att det inte bara är den avsvimmade mannen och hans arga hund som är broblemet. Mellan tårarna, och skuldkänslor, säger jag åter till pappa att jag är ledsen, men att jag inte kan göra detta.

Jag går därifrån, vänder mig om och ser hans bokhylla. Den är fylld med foton på mig, min syster, och min ett åriga dotter.