Vuxna Barn är inte "påtända"
Jag blev så träffad av beskrivningen. Jag stänger också av vid konflikter eller andra känslosamma situationer.
Jag hör inte, jag vänder mina tankar innåt, jag pratar inte... jag stänger av!
Om jag bråkar med min pojkvän löser jag inte problemet med honom utan jag galskriker och försvarar mig som om det vore på liv eller död. Jag springer och låser in mig på toaletten (precis så som jag sett mamma göra när jag var liten). Sen sitter jag där inne och gråter och grubblar. Tankarna far runt om hur värdelös jag är, hur min pojkvän inte älskar mig etc...
Sen när jag inte har några tårar kvar, då kommer jag ut. Jag säger ingenting. Fortsätter inte disskussionen...jag är fortfarande avstängd.
Jag går och lägger mig...och när jag vaknar är jag klar med det hela. Vill inte prata, utan nu ska "allt vara normalt och som vanligt igen."
Personen som beskrev det här för mig berättade hur han tänkte "Hur fan kan hon och bara sova nu mitt i allt det här?"
Det är då kommentarer som "Vi löser aldrig något" och "Vi kommer aldrig vidare" kommer ur min pojkväns mun.
Frågan är bara hur jag ska lära mig att vara "påtänd."