Alltid Extremer

Kanske är det så det är att vara anhörig till en alkholist? Att det alltid är extremer i förhållandet, antingen eller.

Antingen: Flera samtal i rad klockan 5 på morgonen från en påverkad far.
Eller: Han hör inte av sig på månader.

Antingen: Fylleslagsmål med mamma eller kompisarna.
Eller: Kramar och pussar på mamma och oss.

Antingen: Man får 30 födelsedagspaket när man fyller år.
Eller: Han kommer inte ihåg min födelsedag.

Antingen: Man ringer ambulans, behandlingshem, socialen och är hur involverad som helst.
Eller: Har ingen aning om hur personen mår eller om han ens är i livet.

Antingen: Skrattar, busar och leker.
Eller: Gallskrik och tårar.

...är det samma för dig och din alkoholist? Någonstans tror jag att detta inte bara gäller mig och min pappa.

Tyst tyst tyst...

Ja då har det gått ett par veckor, och aldrig har det varit så tyst från pappa och farmor.

Jag har faktiskt inte orka ringa någon av dem. Men tro inte att jag varit så duktig att jag tagit hand om mig själv istället...eller på ett sätt kankse, att jag inte tagit kontakt med dem...och jag gick faktiskt på ett möte.

Men mest har det bara blivit jobb. Har grävt ner mig i jobb som vanligt när man vill slippa tänka på annat...

Lovar:
Ska börja gå på möten mer aktivt.
Säga ifrån ordentligt om farmor ringer.

Lovar kanske:
Att sluta tänka på att min pappa kommer supa ihjäl sig och att det är mitt fel.
Säga ifrån ordentligt om pappa ringer full.

Ruta 1

Min syster hade ringt till pappa. Jag har inte orkat.

Han hade svarat stup full.

Syrran - men vad håller du på med förstår du inte att du kommer dö om du håller på så här.
Pappa - jag lyssnar inte på någon.
Syrran - nä men du kanske kunde lyssna på dina barn innan du dör.
Pappa - hoppas jag dör då och att det går fort också.