Vuxet Barn Till En Alkoholist

JAG ÄR ETT VUXET BARN
SOM VÄXT UPP MED EN
ALKOHOLISERAD PAPPA.

Jag har först nu börjat inse vilka konsekvenser detta fått på mig som person, mitt liv och mitt förhållande med min sambo. Jag hoppas att genom denna blogg få skriva av mig de tankar, känslor, och frågor som jag har. Kanske även få lite feedback från andra vuxna barn som vuxit upp med alkoholiserade föräldrar eller på annat sätt dysfunktionell familj.   
 


     "This too shall pass"

                                                                                                                                                             

måndag, juli 24, 2006

Utnyttjad

Enligt farmor har pappa öppet hus, där folk kommer och går som de vill. Dricker, sover och skriker på farmor när hon kommer förbi för att städa, eller hämta pappas tvätt.

Jag blir arg på att pappa låter "polarna" skrika på farmor.

Farmor säger även att de dricker pappas "öl" (jag tror nog det är sprit), äter hans mat, och när han somnat av sitt rus tar de hans pengar.

Vet inte om jag blir arg, eller om jag skäms över att min pappa dricker sig så redlös att andra kan utnyttja honom på detta sätt.

Farmor ber mig att ta tag i det hela. Att jag ska ringa och säga till. (men jag kan inte...)

fredag, juli 07, 2006

Ett Samtal till BRIS

Jag tror inte jag berättat detta på min blogg, men med tanke på de unga personer jag kommit i kontakt med via bloggen vill jag berätta.

När jag var 12-13 år var min kompis bortrest och jag hade lovat att vattna blommorna hos dem. Det var under den här tiden i mitt liv som jag mådde som sämst. Jag var inte lika avslappnad som mina kompisar, hade inte samma trygga familj, trodde att jag var fast i situationen för alltid. Kom ihåg att jag ofta grät mig till sömns, med frågor i huvudet som, vad är meningen med livet? Kommer någon någonsin att älska mig? Varför är jag så värdelös? Varför händer detta just mig?

Så när jag vattnat blommorna en dag ringde jag upp BRIS (Barnens Rätt I Samhället).

Jag vet inte varför jag gjorde det. Kanske insåg jag att det var min enda chans. Ville inte att det skulle synas på telefonräkningen hemma.

Jag tror inte att jag planerat att ringa. Visste inte vad jag skulle säga, men jag ringde ändå.

Kommer inte exakt ihåg vad jag pratade om med personen som svarade på andra sidan, men jag kommer ihåg att jag grät en massa. Bäst av allt så kände jag ett lugn efteråt. Som om något tungt jag burit på försvunnit.

Jag antar att det var för att jag fått säga orden högt : Hjälp jag mår inte bra! Min pappa är alkoholist!

Vill bara att ni som är i situationen med en förälder hemma som är alkohlist ska veta att det kan hjälpa lite att bara få prata av sig med någon.