Tar Efterlängtad Semester

OJ, nu ska jag äntligen få en veckas semester...ska åka till solen!!!

Har inte haft semester på 8 år ganska exakt, så den är efterlängtad. Det har varit så mycket pluggandes, och sen arbetandes att det inte funnits tid eller pengar förrens nu.

Hmmm... kan det vara svaret på varför man kännt sig lite sliten, oenergisk, och förhållandes trasslar??? :)

Men vilket slit det varit denna vecka för att förbereda för ledigheten... peeeewww, jobbar dygnet runt känns det som.

Men sen kommer jag tillbaks med ny energi och ska ta ny tag! (och kanske om jag har tur en liten solbränna)

Tack alla för svar på tidigare inlägget..återkommer snart.

Parterapi

Ja ha, då var det bokat! Parterapi för ett vuxet barn och hennes sambo. Kan inte hjälpa att det känns som värsta nederlaget. Jag tror det beror på att jag känner mig så värdelös som inte ens kan ta hand om mitt eget förhållande.

Att jag och min pojkvän inte kan fungera ihop, så som det ska funka, utan hjälp.

Att jag är så svår att prata med. Att jag inte är tillräcklig för honom. Att jag inte når fram med hur jag känner för honom. Att jag inte vågar bli sårbar. Att vi inte kan lösa våra problem utan att bråka.

Utan att jag börjar gråta. Utan att jag blir hysterisk. Utan att jag får panik och känner mig o-älskad. Utan att jag vänder mig inåt och börjar trycka ner all känslor. Utan att det känns som om världen ska gå under.

Sen är jag rädd att jag inte ska kunna formulera hur jag känner eller tycker. Jag vet ju inte vad JAG vill, vad JAG känner, vad som ÄR rätt eller fel.

Och sen…

… tänk om det inte fungerar? Då kan vi inte säga ”ja men vi får väl gå i terapi och lösa det”. Är det över då?

Vuxna Pojkar

Det är väldigt många kvinnor/tjejer på de möten jag gått på hittills. (Och även fler tjejer som skriver på min blogg). Jag undrar varför? Är det för att kvinnor vågar ta tag i problemet? Är det för att det är mer skamligt för män att fråga om hjälp?

Förra veckan var jag på ett ACoA möte. För första gången var det fler män än kvinnor där. Speciellt vuxna pojkar i min ålder, varav 3 var där för första gången. Jag blev glad faktiskt.

Det jag upplevt är att vuxna pojkar har en liten annorlunda ”story” än vuxna flickor. Nu generaliserar jag, men det verkar som fler pojkar utvecklar sjukdomen själva, något annat beroende, eller blir lite bråkiga/kriminella. Medan flickorna blir inåtvända med dåligt självförtroende och hamnar i dåliga förhållanden.

Jag har alltid undrat om det t.ex. är värre att växa upp med en mamma som är alkoholist, eller om man som pojke tar mer stryk av en avsaknad av mans förebild ???

Vad tror ni? Ser ni fler kvinnor på era möten? Finns det generella skillnader eller inte?

Det är i allafall alltid skönt och se att det kommer nya på mötena... det betyder att fler kan bli friska vuxna människor.

Mina Gener?

Det är fler än en person som frågat mig via bloggen om jag är rädd för att själv bli alkoholist.

Jag har aldrig tänkt den tanken faktiskt, att jag själv skulle bli alkoholist. Att det skulle sitta i mina gener. Mina föräldrar, far och morföräldrar, farbror, moster, ja nästan alla i min familj har eller dricker väldigt mycket.

Jag har växt upp i en värld av alkohol. Folk har ragglat, sluddrat, och gjort bort sig på fyllan varje helg av min uppväxt. Jag tror att detta har gjort att jag associerar alkoholism med ”loosers” och patetiskt pinsamma människor. Jag vet att det är en sjukdom och att alkoholister inte är ”loosers” men det är så det är inristat i mig.

Jag kan dock när jag blir ledsen eller så få ett självdestruktivt beteende då jag bara vill röka massa cigaretter och dricka vin med någon kompis, men som Cajun skrev i mitt tidigare inlägg; Bakfyllan gör att man sen inte dricker alls på ett bra tag.

Min syster däremot jobbar på en bar, och är ständigt omringad av alkohol. Som många andra i den branschen blir det ”några öl” efter jobbet. Det jag känner är att jag vill få bort henne ur den miljön, men jag är inte rädd för att hon skulle gå över styr med drickandet.

Ja, det är bara hur jag känner... vore kul att höra från er andra.

Är Det Ett Test?

Ibland undrar jag om hela mitt liv kanske är ett test. Om jag klarar mig igenom så vinner jag högsta vinsten.

Eller är det en förberedelse för något som kommer längre fram? Att jag måste vara stark nu, så kommer allt annat kännas enkelt sen. What doesn’t kill you only makes you stronger… typ…

Jag vill verkligen inte gnälla eller låta som om jag har det jätte svårt. Jag vet att det finns så många andra människor som har det så mycket svårare än jag. Jag har det faktiskt ganska bra i jämförelse… men ibland känns det som om jag fått lite extra mycket på min talrik. Samtidigt.

Som nu när jag ska vara stark och lämna över till min Högre Makt allt vad det gäller pappa, pojkvän, och allt annat. Då tvingas jag förbi min mamma på söndags eftermiddagen en kortis. Hon möter mig och pojkvännen i gamla utnötta träningskläder, rufsigt hår, och tydligt påverkad. Då känner jag bara att jag inte pallar mer på min talrik.

Räcker det inte med att jag måste hantera mina egna känslor över min uppväxt, skämmas över detta inför min pojkvän, gå på möten, jobba med mig själv, få höra att min pojkvän kanske vill lämna mig, och så ska min mamma börja dricka som hon aldrig gjort förr???

Högre Makt var det ja.

En Högre Makt

Var som många andra lite skeptisk till det här om att det pratas om en högre makt och Gud i programmet. Men har förstått att det inte har med religion att göra. Är själv inte troende. För mig är min högre makt/Gud mitt hopp, mitt öde.

Ni vet när man står inför ett problem eller test, och så ”ber” man till någon/något att ”låt det gå bra nu”. DET är min högre makt.

Och jag har bestämt att lämna över ALLT till denna högre makt nu, för jag har tänkt, skrikit, gråtit, försökt varit strategisk, försökt bemästra mig själv, och även försökt spela spelet och hoppats på att vinna. Men det har inte gett mig någonting annat än huvudvärk, högt blodtryck, stress, och svullna ögon.

Så varsågod här är mitt öde. Det som händer det händer och det finns inget jag kan göra för att ändra på det. Det enda jag kan göra är att se till att jag mår bra. Att jag tar hand om mina primära behov.

På Telefonsvararen

Hade missat 3 samtal på mobilen.
Alla tre från "Pappa."
Ringer svararen.
Meddelande 1: Klirr, klirr, klick...
Meddelande 2: Men vad i Helve..klick...
Meddelande 3: Men vad i helvete, mummel...vem fan är... klick...

Ja, så trevliga meddelanden kan man få från sin kära far som visar hur mycket han bryr sig om mig, och undrar hur jag mår. Vi har ju trots allt inte setts på snart 2 år, så jag förstår att han hade så mycket att säga. Kul också att han lät nykter!

Varför är svaret (fortfarande) JA?

Klamrar du dig fast vid förhållanden därför att du är rädd för att vara ensam?
Är du extremt lojal, även mot dem som inte förtjänar det?
Gissar du dig till vad som är normalt?
Dömer du dig själv utan förbarmande?
Överreagerar du på förändringar som du inte kan kontrollera?