JAG
ÄR ETT VUXET BARN SOM VÄXT UPP MED EN ALKOHOLISERAD
PAPPA.
Jag har först nu börjat
inse vilka konsekvenser detta fått på mig som person, mitt liv och mitt förhållande
med min sambo. Jag
hoppas att genom denna blogg få skriva av mig de tankar, känslor, och frågor
som jag har. Kanske även få lite feedback från andra vuxna barn som vuxit upp med
alkoholiserade föräldrar eller på annat sätt dysfunktionell familj.
"This too shall pass"
måndag, januari 30, 2006
Skulle Du?
Såg på något program i helgen där bl.a. Tomas Fogdö var med. De pratade om hur vissa människor kan vara ganska tuffa mot sig själva, på gott och ont.
Tomas Fogdö svarade på frågan, att han nog kunde vara ganska hård mot sig själv för att "pusha" sig själv. Men sen så sa han något som fick mig att tänka:
"Du borde fråga dig en sak. De saker som du säger till dig själv, skulle du säga dem till någon annan som du älskar?"
Jag tyckte det var en bra påminnelse om att vi måste komma ihåg att älska oss sjäva, och vara lika snälla mot oss själva som vi är mot andra vi tycker om...för vi ska tycka om oss själva...jag med...
Alla ni som sett filmen Good Will Hunting kanske förstår det här bättre :)
Träffade en av mina närmaste kompisar som har känt mig sen jag var 9 år. Hon är dessutom gift med ett annat vuxet barn, så hon förstår mig ganska bra.
Jag var hemma hos henne och vi åt middag, drack vin, och lyssnade på musik. Vi pratade naturligtvis om min situation som är helt oacceptabel. Jag berättade hur dåligt jag mår och hon försökte förstå vad som gått fel. Hon och hennes man har ju också gått igenom rätt mycket eftersom han är ett vuxet barn...och det roliga är att jag är väldigt lik honom, och min kompis är väldigt lik min pojkvän...undrar om det är för att vi som vuxna barn söker oss till en viss typ av människor?
Hur som helst så slutade det hela i just ett "Good Will Hunting Moment." Kommer ni ihåg i filmen då Will, Matt Damon, är hos psykologen Sean, Robin Williams. Och psykologen börjar fråga om hans barndom, och hur han brukade bli slagen av sin far. Dialogen går typ så här:
S - It´s not your fault W - Oh I know
S - It´s not your fault W - I know
Så fortsätter det så där tills Will bryter ihop och gråter.
Fast i situationen med min Kompis såg det typ ut så här:
K- Har du pratat med din pojkvän om hur du kände när du växte upp? VB - Jo K - Men verkligen förklarat? VB - Jo K - Hur du kände? Han måste försöka förstå det för att förstå dig och hur stort det är för dig. VB - Jo K - Vad har du sagt då? Hur kände du när alla kompisar sa att de sett din fulla pappa i centrum? VB - Det var jobbigt. Kände mig ensamen. K - Men ser du inte hur kliniskt och kallt du berättar. Jag vet ju hur du mådde, jag ser ju dig. Även om jag inte förstod då varför jag inte fick komma hem till dig och spela Nintendo, så förstår jag ju nu. Hur kände du verkligen egentligen när du låg ensamen på ditt rum på nätterna och grät.
PANG....shit vad just den känslan kom fram "när du låg ensamen på rummet och grät varje kväll."
Jag började gråta.
K - Väldigt mycket uppenbarligen.
Hon kramade om mig.
VB - Jag kände mig väldigt ensammen och värdelös. K - Men du är inte värdelös, du är bland de mest otroliga människor jag känner. Du är bland de snällast och lojalaste männsikor man kan hitta. Du är charmig, rolig, och påhittig. Du är INTE värdelös.
Jag förstår nu att min pojkvän har inte kunnat gräva sig in på djupet...när jag svarat på hans frågor har de bara varit på ytan. Han har inte förståt att jag känner mer än de jag säger till honom, och jag har inte kunnat hitta ett sätt att tala om det för honom ännu. Vet inte hur jag ska kunna öppna mig. Min kompis fick mig att öppna mig bara av den anledningen att hon vägrade att bara ta mitt enkla svar "Det var jobbigt."
Mycket tankar har det blivit på sistone. Tänkte på en sak för att jag just svarade på ett inlägg.
Ordbankaren skrev till mig "Kan du ta den lilla flickan i famnen och krama om henne så har du vunnit mycket. Du är inte din uppväxt och det du varit med om. Du är större än så."
Precis som jag svarade, så tänkte jag...kan jag ta den där lilla flickan i famnen...Nej, jag är lite arg på henne och tycker att hon borde vara lite starkare och inte så himla svag och känslig. Kom igen, var/är det så hemskt egentligen? Tänk på vad andra människor går igenom! Bu hu...du hade en alkoholiserad pappa...so what? Ska du skylla allt på det? Kom igen, du är vuxen nu. Som Ordbankaren säger, Du är inte din uppväxt, Snap out of it!!!! Sluta vara ett offer.
Förstår jag ens själv mig själv, förstår jag verkligen vad min uppväxt gjort med mig? Varför är jag inte star nog att vara "frisk" nu?
Precis när jag trodde att jag hittat ut ur mitt inres spökskog, som jag irrat runt i så länge, så har jag nu gått vilse igen.
Jag är helt vilse i mina känslor. Jag trodde att jag börjat förstå mig själv, att jag kunde sluta tänka alla de där negativa tankarna, sluta ha ångest...för nu är jag en ny person, som förstår det lilla barnet som jag var...som skrek där innuti.
Men nu är jag tillbaks i exakt samma känslomässiga stadie som jag var i vid 13 års ålder. Även om jag kan se det nu, så är det exakt lika jobbigt, och känslorna känns precis lika äkta.
TACK alla ni som svarade på mitt förra inlägg. Det värmde verkligen...men som "inte för intet" sa....jag orkar inte med en till sorg...inte just nu! Hur ska jag orka arbeta igenom detta? Och precis som "ordbankaren" skrev...så vill jag inte se mig själv som ett offer...inte längre...och så började jag skämmas för era inlägg. Skämmas för att jag tycker synd om mig själv och ni ska behöva stötta mig...kände mig så svag och patetisk!
Men när jag läser inläggen idag igen...så värmer det ändå. Jag måste lära mig att kunna ta emot hjälp/uppmuntran utan att skämmas.
Jag hatar att vara vilse i mina känslor igen! Vet inte vad jag vill, vad jag känner, vad som är MINA känslor, vad som är riktigt, vad som är fel. Är jag betydelsefull? Är jag värdelös? Fan vad jag hatar mina tankar. Ska man aldrig komma ur det här? Ska man gå tillbaks till 13 varje gång man mår dåligt?
Känns som om min pojkvän ertappat mig i en lögn...nu ser han sanningen, alltså mig. Börjar tänka tankar som "han kanske aldrig kände mig" "han kanske aldrig såg mig för den jag var."
"Emma och Lalandakid" - jag vet att det inte bara är jag som bär ansvar...men tack för att ni påminner! Kanske tar jag på mig skulden FÖR mycket...men jag har ju så många brister...utan orden så kan jag inte ens få min pojkvän att inse hur mycket jag älskar honom. Jag har blivit så jävla ego, att jag bara sugit ur honom allt han hade att ge mig. Jag är vuxen men känner inte ens mina egna känslor. Jag är någons flickvän men kan inte ens ge.
Tack för att ni finns där ute och ger mig perspektiv...jag behöver det för jag är helt ärligt VILSE!
Jag började mitt arbete med hela min barndom efter att jag flyttade tillbaks till Sverige (tillbaks till det jag lämnat) och när mitt förhållande till min pojkvän ifrågasattes. Jag ifrågasattes som flickvän, och jag fick förstå att jag nog misslyckats som flickvän i och med att jag inte kunnat ge tillräckligt med kärlek, uppskattning, stöd etc...
Jag har insett en uppväxt med en alkoholist har gjort att jag inte är en fullkomlig människa. Jag fattas så många delar... allt från känslor till att kunna vara någons partner...en omsorgsfull kvinna.
Nu har mitt hjärta gått sönder! För nu inser jag att jag, beroende på vem jag är och hur jag varit i mitt förhållande, har förstört något som kunde ha varit "for life." På grund av alla sjuka beteenden som jag fått ärva...svagheter... så vill min pojkvän inte vara tillsammans med mig längre...jag sög ur honom allt han hade att ge, för att det saknats hela mitt liv. Men jag var så törstig och hade inte lärt mig hur man ger tillbaks, så till slubt har han blivit en torr svamp som behöver vätska...och han tror inte att jag någonsin kommer kunna ge det till honom. Efter 11 år så kommer mitt livs kärlek att lämna mig...
Min storsta mardröm har nu blivit verklighet, precis som det står i texten i länken ovan "Du kommer att lära känna mig och förstå att det inte går att älska mig."
Vet inte hur jag glömde att skriva om drama nr. 2 som hände över julen...kanske förträngde jag det...men jag kom på det idag när pappa ringde...
Drama Nr.2 Dan innan nyår ringde min syster mig och frågade om pappa ringt. Det hade han inte. Hon berättade i allafall att han blivit misshandlad på fyllan. Hon hade inga detaljer direkt, kom ihåg att min familj är fåordig, men tydligen hade någon av alkispolarna tänt till och pappa fick en blåklocka, bruten näsa, och stygn i läppen...
Trevligt va?
Vad säger man till sin pojkvän efter att man lagt på luren och han säger "vad ville hon?"
Jag hade bara ont i magen och scenen spelades upp på näthinnan. Det var enkelt att se det framför sig efter alla andra fylle bråk och slagsmål man bevittnat.
Jag orkade inte just då berätta för min pojkvän...efter julens bravader orkade jag inte än en gång bekräfta för mig själv och erkänna för honom att min familj är så pinsam och onormal. Igen känner jag det där med att jag blir för sårbar; jag har ingen bra familj att bidra med, han kan döma dem, och jag känner att jag är lika med dem därför dömer han mig...
Berättade ändå, några dagar senare. Min pojkvän säger "Gud han måste ju sluta dricka!" Och jag känner bara att det han igentligen menar är "Du måste se till att han slutar dricka, det är ditt ansvar. Du vet bättre. Om du bara ansträngde dig skulle du kunna göra det. Hur kan du bara se på? etc "
Ibland känns det som det inte är så bra för mitt förhållande att jag delar med mig om allt det här. Att min pojkvän läser min blogg. Det måste ju vara väldigt avtändande för honom...varför ska han vara tillsammans med mig som har alla dessa problem och denna sjuka familj...
Hur som helst så ringde ju pappa idag. Full naturligtvis. Jag tror att han ringer till mig och syrran för att berätta som ett rop på hjälp, eller?
Varför kan jag inte vara lika stark som i situationen med min mamma när han ringer? Jag säger ingenting om vad som hänt, börjar prata om vädret!!! jag blir 5 år gammal igen och låtsas som om allt är skit bra... "ja hur är det med farmor då" "har ni någon snö".???!!!
Ja då har Jul och Nyår passerat...och inte helt utan drama så klart. Även om jag inte bor med min alkoholist, eller firar jul med honom, så blir det ändå ofta lite drama runt den här tiden. Jag vet inte varför...kanske är det bara jag som reagerar starkare, känner mer, och de andra i familjen kanske tycker att allt är lungt.
Allt drama denna jul berode dock inte endast på min medberoende familj, utan sådana där roliga saker som man inte kan förutspå...att kylskåpet ska paja till julen, och att det inte går att hitta ett nytt som passar under 18000 kronor!!! jippie...
(Efter mycket om och men så har vi nu ett nytt och kan äta mat som vanliga människor.)
Eller andra roliga saker som att man blir sjuk dan före Nyårsafton och bara får ligga i sängen och se hur sin uttråkade sambo får fira värdens tråkigaste nyår i soffan!!! Jippie...
Men sen är det ju det där dramat som kommer bara för att vi är vi. Medberoende och anhöriga.
Det började med all den där oron innan jul då mamma inte tror att hon räcker till, eller är bra nog, och börjar osäkert säga saker som "kanske vi inte behöver fira jul i år", "kanske vi struntar i julklappar", "måste vi ha så mycket mat".
På julafton kommer min irritation över att vi inte sitter ner vid ett matbord som vanliga människor och äter julmaten,utan vi sitter framför TVn som vi alltid gjort. Precis så som vi gjorde då, när pappa "diktatorn" bestämde att han skulle se på TV när han åt...så vi följde bara efter för att inte starta ett bråk. Och bara för att vi inte kan prata som vanliga människor, så vi måste ha en TV att titta och skratta åt, så att vi kan "umgås." Men jag sa inget denna jul, ville bara ha frid och fröjd.
Sen irritationen över att mamma smyg dricker i köket från de lite starkare flaskorna...för att i vardagsrummet bara dricka öl som vi andra. Men jag sa inget denna jul, för jag ville bara ha frid och fröjd.
Detta leder till att mamma börjar det där ältandet...eller frågar om frågor hon frågat för en halvtimme sen, så som "såg ni det där på TV", "har ni tagit mer mat". Det kan driva mig till vansinne...
Sen kommer mer osäkra uttalanden som "Ni kanske ville haft något annat", "jag har ju inte så mycket pengar"...
Sen blir syrran irriterar och börjar tjafsa med mamma...vilket leder till otrevlig stämning.
Då ringer jag mid SOS samtal till sambon och frågar om han inte ska komma och hämta mig snart.
Sen så kommer Drama Nr.1 Mamma börjar hysteriskt gråta i köket. Fick exakt samma känsla i magen som när hon låste in sig på toaletten när vi var små och grät. Usch, trodde jag inte skulle få de där känslorna något mer... Syrran och jag rusar in i köket och undrar vad som är fel. Det utspelar sig ungefär så här:
VB-Vad är det, varför gråter du? M- Äh inget. S- Vad har hänt? VB- Men säg om det är något som vi gjort. M - Nej, det är bra. (torkar tårarna) Så, nu är det bra. VB - Men så kan du ju inte bara säga. Du kan inte börja storgråta och sen inte säga vad som är fel. M - NEJ! VB - Men... M - NEJ!
Syrran börjar nu tycka det är jobbigt. Kommer ihåg att hon hade stora problem med oro och ont i magen när hon var mindre som just berodde på våra föräldrars bråk och skrik. Hon börjar också tycka att det är jobbigt eftersom min sambo är på väg. Återigen det här med att ingen utanför får veta att något är fel. Inte visa oss sårbara för andra.
Men jag bestämde mig då för att inte göra som vanligt och bara vara tyst för att få lugn och frid. Jag har ju faktiskt lärt mig nu att det är bättre att tala ut, att prata om det jobbiga, det blir ju bättre då. Jag kan inte ha gått på alla dessa möten, och skrivit alla dessa inlägg, och sen bara som vanligt köpa mammas "NEJ!"
Så då...
VB - Nä jag tycker det är orättvist att du ska gråta och sen inte säga vad som är fel. Då får ju vi gå hem sen och känna att vi förstört julen och att vi fått dig att gråta. Det är precis det här jag menar att vi aldrig pratar ut. Att vi bara trycker ner. Det har ju lärt mig och syrran att göra precis på samma sätt. Gråta men inte tala om vad som är fel. Vi är ju en familj! Vi borde kunna prata om vad som gör oss ledsna.
(Det var helt sjukt, kände mig som en helt annan människa. Plus att jag faktiskt kände att jag hade "övertaget" på det sätt att jag vågade prata, med stabil ton, och jag kunde säga ifrån.)
Så jag tvingade fram ur henne vad som var fel, och även om hon inte talade klart så tolkade jag det så här: När hon var yngre åkte hon hem och hälsade på sin familj varje jul. Hennes pappa, som hon såg upp till mer än någon annan och som var den bästa mannen hon kunde tänka sig, kom alltid och hämtade henne på tågstationen. Men så en jul så mötte han henne aspackad! Han hade aldrig druckit förut, och hela mammas illusion antar jag föll i spillror. Hon var pappas lilla flicka och han den ultimata mannen, och så var han bara odräglig. Och detta gör mamma ledsen varje jul.
Nu tror jag hon började gråta för att hon var trött och själv hade druckit lite...då blir man ju lite mer känslosam. Men är det inte lite ironiskt att mamma än idag gråter över något som hände en gång i hennes ungdom, men som mer eller mindre hände varje dag i min? Borde hon inte då förstå exakt hur det måste kännas för mig...
