Trevlig Helg

GOD JUL

&
Trevlig Helg!

Hoppas ni får en skön helg med massor av god mat!
Även om Julen kan vara lite jobbig för vissa av oss

så önskar jag er alla en lugn och trevlig Jul
med era familjer.

VuxetBarn

En Medberoendes Bekännelser – För Mycket För Ett Vuxet Barn

På min mammas födelsedag bjöd jag ut henne på middag. Hon är en sådan där som är rädd för att prova på nytt, och var lite osäker när jag sa vi skulle till ett Tapas ställe. ”Vadå usch sådana där nachos eller?” Jag lyckades i alla fall övertala henne att prova, och hon tyckte allt var super gott. Vi hade det super trevligt, där vi satt och doppade potatisklyftor i aioli under värmebelysningen.

Vi började lite smått prata om livet. Kanske för att det var hennes födelsedag. Jag nämnde då vissa saker som jag lärt mig genom att gå till ACOA och Al-Anon. Hon undrade varför jag tyckte att jag var tvungen att gå dit, om det verkligen var nödvändigt. Jag svarade att jag insett att jag hade en massa beteenden som Vuxet Barn som jag inte gillade och som jag ville bli av med. Jag sa även att jag tyckte att både hon och syrran också hade dessa beteenden. Som att ha det där tuffa hårda yttre, fast vi egentligen är super osäkra, att vi inte kan prata om känslor etc.

Istället för att bli så där som hon brukar, alltså sluta prata om det, och ta upp något annat. Eller helt enkelt inte svara, så började hon prata om sin erfarenhet lite grann. Det började lite smått med att hon ångrade lite att hon gjort slut med den där mannen för att de inte kunde få barn. Att han vart utom sig av sorg att hon träffade Pappa. Att hon valde Pappa. Fast å andra sidan hade hon ju inte haft oss då, barnen, och vi är ju det bästa hon har.

Sen gick det in på lite djupare saker. Så som, hur började Pappa dricka egentligen? Varför hade hon inte lämnat honom tidigare? Det var just då, i den sekunden som jag fick en jobbig känsla i magen. Ville jag verkligen höra det här? Var jag rätt person för henne att ventilera detta till? Samtidigt som det ju var det här jag önskat. Att vi kunde prata om allt som hänt.

Men det blev bara för mycket för mig att höra allt hat, all sorg och förtvivlan hon fortfarande bar på. Skulle jag kunna ta att höra sådana saker som att pappas familj hotat att om mamma flyttade med oss skulle de gå till domstol och påvisa att hon inte hade några pengar, att det var hon som var alkoholist. Att mamma var livrädd för detta eftersom hon inte hade någon familj kvar som kunde stå på hennes sida. Skulle jag kunna återgå till mitt vanliga jag efter att hört saker som att mamma varit nära att döda Pappa för att hon inte stod ut. Att han var så elak att hon verkligen funderade på det. Är det jag som känner fel, eller ska jag kanske inte behöva höra dessa saker? Är det fel av mig att känna att det blev för mycket för mig, att jag ville sluta prata om det? Att jag inte orkade höra hur Pappa nästan våldtagit henne för att han tyckte att han hade rätt till sin kvinna när som helst, hur som helst.

Be careful what you wish for – jag ville ju prata om detta, men nu blev det för mycket för mig, och jag är nu rädd att någonsin igen ta upp ämnet med mamma. Jag är rädd för vad jag får höra nästa gång, som jag inte har någon aning om. Jag har inte ens vågat prata om detta med min pojkvän för att jag är rädd för hur han ska se på mig och min familj nu, att jag nu är ännu mer sårbar, att han ska börja fråga frågor…

Osäkra, Tvetydiga Mamma

Min mamma har, sen jag flyttade hemifrån för 11 år sedan, börjat med något tvetydigt sätt...där hon säger en sak fast hon menar något annat, eller säger en sak för att få en reaktion.

Eller egentligen vet jag inte vad hon håller på med! Jag vet bara att jag blir mer och mer irriterade på det. Vad vill hon, och varför gör hon så?

Några sådana uttalanden kom när jag pratade med henne på telefon i veckan, om Julen.

"Ja ha, ska ni fira jul hos hans mamma i år eller”
Fast hon vet att jag alltid firat julen hos henne.

”Vi kanske ska strunta i julklappar i år”
Fast hon skulle bli jätte ledsen om hon inte fick något.

Det är liksom uttalanden för att trotsa, eller försök att få mig att må dåligt. Det är trakassering, vad vill hon att jag ska svara, hon vill bara få höra att jag tycker om henne kanske...

Andra sådana uttalanden är:

"Du vill väl inte komma hit och fika"
när hon egentligen vill säga "Kan du inte komma förbi på en fika?"

”Du får väl kanske inte låna bilen för att skjutsa mig”
Som om jag inte skulle få använda min egen bil för min pojkvän.

”Jasså du får vara ute länge idag”
När jag kommer förbi och föreslår att vi ska hitta på något.

”Ja vissa har pengar”
När hon såg att jag köpt nya skor.

”Ja du kommer väl och stör som vanligt i helgen”
Fast jag vet att hon är jätte glad att jag kommer förbi.

”Det är väl ingen ide att jag köper mjölk för du kommer väl inte förbi något”
Vilket betyder, snälla kom förbi.

”vad ska ni göra i helgen då”
Vilket betyder, kan vi hitta på något i helgen?

"Det är lika bra jag frågar din syster, för du klarar väl inte det där"
För att få mig att känna mig otillräklig.

Ja, det är liksom som om hon gör meningen till ett negativt uttalande fast hon vill göra det positivt. Varför har hon så svårt att fråga rakt ut om vi ska hitta på något? Istället för att säga ”du vill väl inte göra något”. Så jäkla trisst.

Och sen det här när hon säger saker för att trycka ner mig, ”Du får väl inte låna bilen” Vad fan betyder det?

Jag önskar att jag kunde säga just det ”Vad fan menar du?” Men då skulle hon bara svara ”Jag skoja bara”. För det är ju så vi kommunicerar med varandra genom skämt, och kaxiga uttalanden. Man får INTE visa sig sårbar och säga ”Jag skulle bli jätte glad om du kom förbi på en fika.”

En Bortkommen Tonåring

Mållös, fåordig, tyst, kortfattad, förstummad, ja det finns många ord som beskriver mig som tonåring. Faktiskt än idag, säger min pojkvän ofta att jag ”inte gillar att prata.”

Jag tänkte skriva lite om det här dels för att det var jobbigt för mig som tonåring att känna att jag inte hade något att tillägga, att jag än idag kan uppfattas som fåordig, och för att jag upptäckt att andra vuxna barn upplever samma sak.

Jag måste dock påpeka att jag alltid varit super social hela mitt liv. Har alltid omringat mig med vänner och deras familjer. Så det finns även ord som glad, påhittig, social, omtänksam, galen, busig, tuff, som skulle passa lika bra in på mig då och nu. Jag var inte den där blyga, tysta tjejen, jag var nog ganska tuff faktiskt. Lekte hellre med grabbarna, sa vad jag tyckte, blev t.ex. avstängd från skolmatsalen för att jag argumenterat med mattanterna om att vi bara fick äta 8 köttbullar! Detta trots att vi tränade så mycket, växte och behövde mer mat, enligt mig. :)
Så jag var inte tyst på det sättet. Men när det kom till att prata hemma om saker man varit med om, eller när man satt med kompisarna och pratade tonårs grejer, då kände jag att jag inte hade mycket att säga.

Till att börja med kan jag ju nämna att hela min släkt kommer från norrland. Inget illa menat, men norrlänningar är ju kända för att inte säga så mycket mer än ”Jo.”
I alla fall i min släkt.

Vi pratade inte mycket hemma, och det gör vi inte idag heller. Det var mest bara vardagligt snack för att ta sig igenom dagen. Det argumenterades aldrig, vi diskuterade inte politiska frågor, pratade inte om livet, om känslor, utan mer ”är du hungrig?”

Jag antar att det delvis spelar in i min stumhet idag. Har man inte vanan så har man inte.

Jag kunde vara rädd som yngre att träffa någon på bara tu man hand, eller att någon skulle sova över. Jag var rädd att det skulle bli den där pinsamma tystnaden och så skulle den vanliga kommentaren ”Har du inget att säga eller?” komma. Jag kunde ofta känna att när vi satt och pratade om killar, skvallrade om tjejer, eller pratade nya kläder, så hade jag inte något att säga. Dels för att jag inte var så intresserad, troligtvis för att jag visste att det inte var en möjlighet för mig. Skulle jag ta hem en kille till min dysfunktionella familj? Aldrig! Skulle jag kunna köpa det där coola Levis 501? Nej, jag fick ingen månadspeng!

Jag tror också att min hjärna var så upptagen med tankar på annat. Så som, ska någon se min pappa full, kommer någon fråga om de kan sova över hos mig, varför är livet så ortättvist, jag kan lika gärna dö, ingen förstår mig, jag hatar mitt liv, ska mina föräldrar bråka hela natten igen, vad händer om min mamma dör… osv.

Kanske inte så konstigt att man då kände det meningslöst att snacka om kläder…

Jag måste säga att tack vare att jag sportade så mycket, och att jag träffade min pojkvän, flyttade utomlands, och slutligen tog min examen, så har jag tvingats att umgås med en massa olika människor, och jag har fått ett mycket bättre självförtroende.

Så om någon känner igen sig, så ska ni veta att jag tror att detta går att ändra på. Det gäller bara att hitta lite piece i sitt liv, känna trygghet, hitta en passion och hitta sig själv, då kommer allt annat.

Men jag uppfattas ju fortfarande som fåordig av min pojkvän, och det kanske jag är jämfört med andra. Men jag tycker jag har kommit en lång väg. Även om norrlänningsgenen sitter i ryggraden, även om jag inte fått lära mig hemma att prata, även om min hjärna kan vara för fylld med andra tankar för att orka snacka nonsens, så försöker jag att ändra på detta. För jag vill vara den bästa jag kan vara. Tänk om mina framtida barn inte skulle känna att de kunde prata med mig, för jag ”inte gillar att prata.” Aldrig!

3. Simbassängen

Läste just något som gav mig ett minne från barndomen. Ett sådant där kul minne som man borde ha av sin pappa...

Min pappa tog med mig till simbassängen en gång när jag var liten. Jag kunde inte simma utan en sån där simdyna eller vad det var man spände om midjan. Så jag kan ju inte ha varit gammal. Han var påverkad som vanligt, och då på sitt busiga humör. (Min pappa skojade bara och busade bara med oss när han var full.)

Han tyckte väl att det var dags för mig att lära mig simma, eller så trodde han att jag skulle tycka det var kul. Så när vi kom in i badhuset, slängde han i mig, utan simdyna, på den djupa delen. Jag fick PANIK. Jag kommer ihåg den där känslan än idag. Är fortfarande rädd för djupa vatten.

Sen stog han där på kanten och skrattade. Det är allt jag kommer ihåg. Vet inte hur jag kom upp ur vattnet.

Men jag minns nu att han gillade att skrämma oss. Han tyckte det var kul när vi skrek och nästan började gråta. Gud vad sjukt egentligen...