Kärlek, Närhet, Sex och Alkohol

Som jag skrivit tidigare i min blogg har jag problem med att visa någon hur mycket jag tycker om dem. Jag har absolut inga problem att säga orden "Jag Älskar Dig", eller kroppslig närhet med en annan person, men det är ju så mycket mer som ska in i Ekvationen.

Det räcker ju inte bara med att säga till en person att man älskar dem, andra saker måste sägas också. Man måste även visa dem genom att göra saker för dem, få dem att känna sig trygga, kunna beskriva i ord varför man uppskattar något, blotta sina känslor etc...och där är jag helt värdelös.

Se även Jag Fick Aldrig Lära Mig Hur Man Ger.

Har tänkt mer och mer på det där...även om vi inte visat mycket känslor i min familj, undrar jag om mina föräldrar aldrig visade varandra kärlek. De bodde ju ändå ihop runt 10 år. Då borde jag ju snappat upp något...

Dessto mer jag tänkt på detta så kommer en massa minnesbilder från barndomen, och jag inser att Ekvationen aldrig gick ihop i min familj. De få gånger som mina föräldrar visade ömhet, närhet för varandra var när de var påverkade av alkohol.

Det var när alkoholen var inblandad som de kramade varandra, pussades, sa gulliga saker. De var då de var sexuella, visade varandra, och oss andra, att de tyckte om varandra. Men det var väl bara Bullshit antar jag, det var bara berusningen som talade...för det kunde lika bra vara åt andra hållet när alkoholen skvalpade i tarmarna. Det var då de kunde skrika, slåss, hota, gråta, kasta saker i väggen och tala om för varandra hur mycket de hatade varandra.

Så man kan säga att Ekvationen gick aldrig ihop, för känslor av alla de slag kom bara fram i min familj under missbruk eller i det tysta.

Är det därför jag inte har något sunt förhållande till någon av mina känslor. Jag menar inte en enda känsla kan jag hantera normalt. Vare sig det handlar om kärlek, sorg eller hat. Alla mina känslor är antingen överdrivna eller obefintliga.

Mina föräldrar gömde sig och sina känslor bakom alkoholen. De gånger jag kan vara öppen, blotta mig och visa känslor är som oftast i mörkret innan min pojkvän och jag ska sova. Då kan jag gömma mig bakom mörkret istället för bakom alkohol, då syns jag inte. Jag kan blotta mig för att jag inte syns, men om ingen ser är man ju inte blottad...

Min Alkoholists Pengar

Som alla andra som har en alkoholist i sina liv, blir det mycket som handlar om pengar.

Som liten...
Pappa tjänade alla pengarna, och det mesta gick åt till att bjuda polarna på bira efter löning. Vi hade det ganska bra ändå, tyckte jag. Vi hade ny bil, stor lägenhet och landställe. Vi åt ofta ute på restaurang och min pappa bjöd ofta mina kompisar med ut på restaurang. (Idag inser jag ju att det sög i sprittarmen på honom och han mutade oss med restaurangbesök för att få sällskap). Något jag aldrig förstod dock var varför våra kusiner alltid fick fler och dyrare julklappar av min pappa än vad jag och syrran fick. Var det kanske för att det utåt sett skulle se ut som vi hade massor av pengar och allt var bra?

Som ungdom...
Eftersom pappa flyttade fick vi det mycket sämre hemma ekonomiskt. Det blev mycket blodpudding och upmaningar från mamma "Ät nu ordentligt i skolan så vi kan äta något lätt hemma". Det är kanske därför jag alltid älskat skolmaten :)
Som tur var växte jag upp i förorten, och många andra hade också ont om pengar, så vi stod inte ut förmycket. Många av mina närmsta kompisar hade dock hela familjer och därmed lite mer pengar. Jag fick till exempel inte månadspeng som alla mina kompisar, så jag kunde inte köpa lika mycket kläder som dem. Jag hade heller inte SL-kort, vilket gjorde att jag inte kunde följa med alltid.

Jag frågade väldigt sällan min mamma om pengar, för jag visste att vi inte hade dem. Det jobbiga var dock när jag verkligen behövde pengar; till läger, resor med laget, kläder etc. Då fick man alltid höra "Ring och fråga pappa han betalar ju aldrig något för er."

Men jag kunde aldrig förmå mig att fråga min pappa om pengar. Det tog emot på något sätt. Varför vet jag inte. Min syster har dock alltid kunna gå till min pappa och fråga om pengar. Medans jag knappt träffade min pappa som tonåring, mötte syrran upp med honom för att få en slant.

Som vuxen...
Jag har som sagt haft svårt att be någon av mina föräldrar om pengar även om det behövts. Min mamma är livrädd för just pengar. Troligtvis för att pappa lämnade henne med en massa skulder. När jag flyttade utomlands med min pojkvän var vi i enormt behov av pengar eftersom det studiestöd och studielån inte ens räckte till att betala studierna. Har mått väldigt dåligt av att min pojkväns familj ställde upp så mycket under den tiden med pengar hela tiden, medans min familj inte kunnat göra det. Mår också dåligt av att min pojkvän inte förstår varför jag inte kan be dem om pengar. Eller hur ska han förstå, jag kan inte ens förklara det själv...De gånger jag fått pengar av min pappa har det ältats varje gång jag träffat honom att jag ju faktiskt fick tusen kronor den där gången...som om tusen kronor räcker resten av livet...

Slutligen...
Det som irriterar mig med min alkoholists pengar är följande:
1. Att så mycket spenderades på sprit och andra istället för oss. Tänk om han startat ett sparkonto åt oss när vi var små istället.
2. Mammas påtryckningar att fråga pappa om pengar så fort ordet pengar nämns.
3. Att pappa lockar en med pengar för att få träffas.
4. Att varje födelsedag höra från mamma "Fick du något av pappa då?".
5. Att min syster utnyttjade situationen för att få lite pengar. Känns som det var att lura honom lite. Eller?
6. Att hela min familj har ett sjukt förhållande till pengar p.g.a min pappa.
7. Att staten fortsätter att ge min pappa en massa pengar som går rakt in i Systembolaget.
8. Att jag inte har en pappa som genuint bryr sig om hur jag har det, fysiskt eller ekonomiskt, och är villig att ställa upp på mig när som.

Ja, det finns säkert mer...men det värsta är kanske att inget stoppar alkoholister från att spendera alla sina pengar på sprit.

Att Sluta Lyssna Med Hjärtat

Har varit på ett möte för vuxna barn där ett annat vuxet barn delade om något som slog rakt ner i mig som en blixt. "PRECIS så är det ju jag gör", tänkte jag... därför delar jag med mig här...kanske jag då kan sluta med detta beteendet.

Det han delade och det jag kände igen är just hur det känns när någon tar upp ett problem med mig, eller riktar kritik mot mig. Jag HÖR inte vad de säger EGENTLIGEN, utan lyssnar med hjärtat och allt jag hör är "Du är inte bra nog" eller "Jag älskar inte dig längre."

(Kanske också därför jag känner att Han Är Bara Ärlig När Vi Bråkar)

Det kan vara små saker som att någon säger "Jag kan nog inte följa med dig som jag lovat", "Jag håller inte med dig om det där", "Varför har du inte städat", eller kritik som "Du vill aldrig prata", "Det där var inte så bra gjort"...det kan vara vad som helst, men jag tar det jätte personligt och lägger in en massa känslor i det...

Är det därför jag också är konflikt rädd? För att vid en konflikt får jag känslan att jag är dålig/inte älskad...

Detta beteendet gör att min pojkvän känner att det inte går att prata med mig. För honom känns det som om vi aldrig kommer framåt och löser problem, för varje gång vi disskuterar tar jag det personligt och sätter taggarna utåt.

Så varför är vi då så här, vi vuxna barn? Kan det vara så att vi gått runt och kännt oss väldigt osedda och oälskade som barn för alkoholen tog första plats i våra familjer. Vi barn kom alltid i andra hand, och var därför rädda att våra alkoholiserade föräldrar skulle sluta älska oss helt och hållet. När mina föräldrar sa till mig på skarpen eller skällde på mig fick jag alltid dåligt självförtroende och kände mig ensammen. Precis på samma sätt som idag låste jag in mig på rummet och grät tills jag tillslut lyckades förmå mig själv att trycka ner alla känslor så jag kunde torka tårarna och leva vidare.

Hur ska jag lära mig att lyssna med öronen istället? Det är speciellt svårt i mitt förhållande till min pojkvän just nu då jag inte känner mig trygg med honom, jag är inte säker på att han älskar mig, inte säker på att han inte kommer sluta älska mig vid en konflikt...

Vad Är Väl Ett Tryggt Hem?

Var idag och fikade med en barndomskompis, som känner mig utan och innan...nästan...hon vet i alla fall min historia. Själv är hon uppvuxen i den där PERFEKTA familjen. Familjen med två gifta föräldrar som är varma och glada med två väluppfostrade döttrar. Radhus i förorten, landställe och Volvo...ja ni vet.

Jag önskade ibland när jag var yngre att jag hade hennes familj som min. En pappa som var och tittade på matcher, stöttade, busade, och som gav en massa kärlek. En familj som åt middag vid ett middagsbord och som åkte till landet på helgen.

Jag har alltid sagt att jag på ett sätt är glad över min historia för den har gjort mig stark på ett sätt. Jag tvingades att inse vissa saker, och jag lärde mig att kämpa hårt för det jag ville. Kanske viktigast insåg jag att det bara var jag själv som kunde ta mig ur situationen.

Även om jag känner så, så har jag ju ändå alltid önskat att jag fick den där lugna, trygga uppväxten. Att jag fick vara naiv och barn lite längre.

Min kompis och andra sidan fick det. Hon kände sig trygg i sin familj, hade aldrig några krav på sig att bli vuxen och hon visste att hennes familj skulle vara där för henne vad hon än bestämmde sig för att göra här i livet. Hon kände heller ingen stress över att ta sig ur situationen.

Vi pratade idag om våra uppväxter och livet vi lever idag, och då kom det fram att hon inte alls kände att hennes trygga familjesituation som barn bara resulterat i positiva saker. Hon känner sig ofta rädd inför nya saker och önskade att hennes föräldrar kunde ha pushat henne lite mer. Hon kände även att eftersom vad hon än gjorde var det OK med föräldrarna fick hon ingen press att prestera bättre, därför insåg hon nu att hon inte tog några risker.
Hon avundades tex mig att jag tagit stora kliv för att lämna det gamla, och att jag vågade så mycket. Det förvånade mig...

Att Lämna En Missbrukare

Många som skriver till mig, dem jag läser bloggar om, och folk som går på mitt Al-Anon möte bor idag med en alkoholist. Vad ska man göra, vad är rätt? Jag kan inte svara på den frågan. Allt jag vet är att det bara är alkoholisten själv som kan bestämma sig för att sluta. Vi som är anhöriga kan inte göra så mycket än att ta hand om oss själva. Men ska man stanna eller gå?

Min mamma tex, varför stannade hon med min pappa så länge? Han har ju druckit mycket sprit ända sen han var 15 år, sen blev det bara mer och mer... Så varför stannade hon med honom när hon såg att det blev värre, och efter alla problem, bråk, och tårar? Hade det varit bättre för oss som barn, och för henne själv, om hon faktiskt lämnat honom tidigare, då han blev en missbrukare? Hade det kanske varit bättre för pappa också?

Jag vet bara att när min mamma faktiskt lämnade pappa, så fick vi det mycket lugnare. Vi blev fattigare, men allt blev så lugnt. Förutom de gånger han kom förbi och bankade på dörren och skrek tills vi fick ringa polisen, eller de gånger vi åkte för att träffa honom. Men på det hela så blev mitt liv lite lugnare.

Min mamma har även frågat sig själv frågan högt när jag varit i närheten. Då sa hon att hon ville lämna honom, men att hon var så rädd att han skulle ta oss ifrån henne. Min mammas föräldrar dog innan jag föddes, och min pappa har haft en ganska överbeskyddande mamma som alltid hävdat att det var min mammas fel att pappa blev alkoholist. "Pappa hade ju aldrig rört en ölflaska innan mamma kom in i bilden."

Min mamma var rädd att pappa och hans familj skulle kunna se till att han fick vårdnaden och det var det värsta som kunde hända henne. Pappa hade alla pengar och han hade familjen. Efter som vi var minderåriga skulle vi ju själva inte få bestämma vart vi ville bo. Så denna tanke på att mamma skulle kunna mista oss gjorde att hon stod ut med alla fyllor, kreditkortsräkningar, bråk, slagsmål och tårar. Ja i alla fall i ett bra tag...sen beslöt hon ju sig äntligen för att sparka ut honom.

Min storsinte pappa bestämde sig då för att ta alla möblerna, för de var ju hans. Det var minsann han som betalt dem så de skulle han ha. Så min ensamstående mamma fick sova på golvet. Jag har 2 foton hemma från just den dagen då han hämtat alla möbler och deras dubbelsäng. Jag och syrran är 9 respektive 7 år. På ena bilden sitter jag och min syster i deras gamla sovrum. Min mamma bestämde att det skulle bli en festlig dag istället, att vi inte skulle vara ledsna, så vi sitter där på golvet i det nu tomma ekande rummet och uppdukat mitt på golvet är all vår favorit mat och en massa annat gott. Vi ser glada ut.
På det andra fotot har mamma bäddat upp på liggunderlag till oss tre i det tomma rummet. Det ser ut som om jag och syrran ska övernatta på en öde ö, men det är vårt familjehem!

Samtal Med Oroliga Mamma

Efter Alla Helgons Helgen ringde min mamma (M) mig på jobbet och undrade om jag (VB) varit på kyrkogården något. Jag svarade att jag inte haft tid för jag hade arbetat hela dagen och sen gått på Al-Anon möte.

M - Går du fortfarande på det där?
VB - Ja, jag tycker det är bra.
M - Vad pratar du om där då? Vilken dålig mamma du har?
VB - Ja, nej, jag pratar om allt.
M - Mår du så dåligt av det där då?
VB - Inte hela dagarna, men det är något som gör ont som en sorg inom mig.
M - Vadå? Att du inte har någon pappa.
VB - Vi kanske inte behöver prata om det här över telefon när jag är på jobbet...

Hon förstår inte. Det är ju inte bara faktum att jag inte haft någon pappa under min uppväxt som satt spår. Det är ju så mycket mer, allt man hört, sett, alla beteenden.

Hon tror att hon kunde skydda oss från allt det där, att vi inte förstod, såg. Att vi var för små för att ta skada. Men hur skulle vi inte kunna se? Få ärr? Hur kunde vi undgå att jämföra oss själva och vår familj med vår kompisars?

Och även om han flyttade ut när jag var liten, så blev ju min medberodende mamma inte bara frisk så där. Hon var medberoende, full av ångest, sorg, ensamhet och oro...hur skulle vi inte känna av det?

Sen blir jag så j%vla arg på att hon ska få mig att må dåligt eller känna mig skyldig för att jag öppnar upp mig för andra, att jag går utanför familjen och pratar om problem. Precis som när man var liten...ingen annan behöver veta!

Nu när jag tänker på det var det ju inte bara så att jag inte hade en pappa, jag hade ju inte en frisk mamma heller. Vi var inte en frisk familj, och det är vi inte idag heller. För vi har valt att inte prata om något, vi känner oss alla skyldiga. Men jag ska inte vara sjuk med dem längre!

Vuxna Barn och ANSVAR

Jag har så långt tillbaks jag kan minnas tagit ansvar för allt och alla. Jag har alltid varit den där "nån" som hjälper till när det behövs; klassråd, lucia, elevrådet, kapten i laget, bakat inför klassresan etc...

Jag kan nästan aldrig säga nej när en kompis ber om hjälp och jag gör detta utan att begära någonting tillbaks...Jag ber heller nästan aldrig någon annan om en tjänst eller hjälp, jag är nämligen stark och klarar mig själv inbillar jag mig....KAN SJÄLV!

Jag känner ofta stort ansvar inför min familj, speciellt då min mamma och min syster. Jag känner värsta kravet att se till att de får ett bra liv. Eftersom jag bott utomlands länge har jag inte kännt detta på samma sätt som nu när jag flyttat hem. Men innan jag flyttade hem bestämde jag att jag skulle se till att min mamma började träna, fick löneförhöjning, skaffade en hobby, och blev glad. Jag skulle se till att min syster fick en utbildning eller bättre jobb, hjälpa henne med lån så hon kunde köpa sin lägenhet, få henne att börja träna, och sluta röka.

Känns som om jag har ansvaret att ta hand om deras liv, för att de inte kan det själva, eller de kommer inte då göra de "rätta valen." Control freak?

Jag har dock kommit på, lite också på grund av att min sambo har pekat ut det, att jag inte tar något ansvar för mig själv. Eller snarare att jag sätter alla andra först. Tänker inte på att jag själv blir stressad eller trött när jag ger all energi och tid till andra.

Jag borde naturligtvis lägga den tiden och energin på mig och min sambo, men vi kommer sist.

Det är också lite underligt. Jag känner inte detta ansvar inför min sambo, känner inte att jag behöver hjälpa honom på samma sätt. Han tycker ofta att jag sätter mina kompisar före honom, även om jag inte håller med om det. Han tycker också att han får ta allt ansvar i vårt förhållande.

Kan det vara så att i mitt eget förhållande/liv så behöver jag någon som tar ansvaret för mig, för jag orkar inte det för jag har tagit så mycket ansvar för andra...nu och alltid? Är så van att sätta mig själv sist, att jag inte är värd lika mycket som andra, att jag nu sätter min sambo och mig sist? Och eftersom jag själv aldrig förväntar mig någon uppskattning när jag tar ansvar/hjälper folk, så ger jag inte honom någon uppskattning, tror inte att han heller behöver det...men det är så FEL! Frågan är bara hur jag kommer ur detta...

På utflykt med en alkoholist

Ett av de få minnen jag har av min pappa är från ett av de få tillfällen då vi gjorde något ihop. Mycket av det som jag kommer beskriva nedan är typsika saker som hände i närhet av min pappa. Det komiska blandat med stressen av hans aroganta beteende.

När jag var 12-13 år tog min pappa med mig och min bästa kompis för att åka skidor över en helg. Jag var lite nervös att vara ensammen med min pappa, speciellt med min kompis närvarande. Hon visste dock att han drack en del, men hon förstod nog inte varför det var så jobbigt för mig.

Min pappa är även en kedjerökare, och trotts att han vet att jag är superkänslig för rök och min kompis var närvarande tände han pipan och rökte i bilen vid flertalet tillfällen. Jag gnällde och bad honom att inte röka i bilen, men jag fick bara svaret "Äh sluta löjla dig."

Vi hittade ett hotell, eller snarare ett rum som hyrdes ut, där pappa bestämde att vi skulle bo. Han hade köpt med sig några flaskor sprit och vin, och redan innan vi lämnade rummet för backen så hade han lyckats få i sig en del.

Första liftåket upp, sitter min pappa precis före oss på en sådan där ankarlift. I mitten av backen blir det varje gång ett litet avbrott och liften stannar. Min pappa måste naturligtvis passa på att tända pipan. Men precis när han lyckats fnula fram tobak och pipa med vantarna så startar liften och han flyger av...det var väldigt komiskt...och vi skrattade som bara den...

När vi kom upp till toppen så visar det sig att den svarta backen är avstängd för det är alldeles för mycket is, så vi åker i de andra backarna. Jag och min kompis kommer ifrån min pappa men vi har bestämt att träffas för lunch så allt är lugnt.

Påväg upp i liften ser jag och min kompis hur någon åker på rumpan ner för den avstängda backen i full fart, med stavar och skidor kanandes strax efter. Vi fnissar, men vid lunch visar det sig naturligtvis att det är min pappa vi sett. Så typiskt honom att inte kunna följa regler.

På kvällen blir det mycket drickandes! Min kompis tyckte nog bara att min pappa var rolig. Han blir ju mer pratsam och underhållande när han dricker, men för mig var det bara jobbigt att höra hans sluddrande och se hans raglande. Min kompis råkade spilla vin på mattan. Så på morgonen bestämmer min pappa att vi ska dra tidigt, strunta att betala, och smita från allt!!!

JAG DÖR AV PINSAMHET! Jag skäms för min pappa, min familj, inför min kompis. Min hemska pappa bara smiter från allt ansvar och från att betala. Vilken klass!!!

Men det skulle inte sluta där. Det är ju astidigt på morgonen och eftersom vi smitit så har vi inte fått någon frukost. Men det löser min pappa genom att vi åker till Scandic Hotell som låg precis i närheten på vägen hem. Jag tänker "OK nu får vi i alla fall äta ordentligt". De hade en sån där härlig hotell frukost som inkluderar allt. MUMS MUMS.

När vi går därifrån, fram till kassan för att betala, säger min pappa till kassören. "Vi bor här på hotellet så skriv upp det på vårt rum."

Jag bara drar iväg min kompis och hoppas att hon inte hört honom! Resten av resan hem i bilen så bolmar pappa på och ska köra om varenda bil. Han kör som en galning i hög fart, och tillslut brister jag...jag börjar gråta och ber honom att sakta ner....men han bryr sig inte...

Ja, så kunde det se ut när man var på utflykt med min pappa....

Jag är i alla fall tacksam mot min kompis. Hon nämnde aldrig till någon hur full han blivit, de pinsamma saker han lät oss gå igenom, och hon har fortsatt att vara min bästa vän även tills idag!